johanna in california!

Mina vänner! Nu har jag varit hemma i ett par dagar och hunnit komma in hyfsat i det svenska livet igen. Känner mig fortfarande trött, men vet inte om det beror på jetlag eller på att jag fortfarande är sjuk i halsen (helt igensvullna mandlar).

Hur som helst är den viktiga frågan, hur känns det att vara hemma? Det är konstigt. Jag är ledsen över att Santa Barbara-resan är slut och tycker det känns tråkigt. Och jag saknar att bo med Lisen och Carro. Samtidigt är det kul att träffa alla igen. Dock känns det inte längre som om jag har varit borta i flera månader. Det är så naturligt att träffa alla igen att det känns som om jag bara har varit på semester i en vecka. Det känns som att jag alltid har sagt god natt till mamma, pappa och Katarina innan jag går och lägger mig, som om jag var hemma hos Elin och Cissi förra veckan och åkte bil med Tina och Åsa alldeles nyss, och som om vi fortfarande går på Ragnhild, hela klassen tillsammans. Allt är som vanligt här, och jag tror jag kommer sakna variationen av att vara utomlands, men det är ändå tryggt här på något vis. Tackade ja till att läsa nationalekonomi på Stockholms universitet i vår, så vi får väl se om jag genomför det eller hittar något jobb istället, men jag är glad att jag är hemma. Borta bra men hemma bäst säger man ju trots allt.

Nu är det julafton i Sverige och jag har som de flesta av er tittat på Kalle Anka. Snart är det dags för middag och sedan får vi väl se om tomten kommer med lite julklappar även i år. Jag vill i alla fall önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år. Efter det här inlägget kommer jag inte skriva något mer i denna blogg. Min resa är slut och Johanna in California är Johanna no longer in California. Jag vet att jag har svårt att skriva korta inlägg så att det går snabbt att läsa, men jag har varit med om mycket och genom den här bloggen kan jag titta tillbaka på min höst och minnas. Jag skriver därför mycket för min egen del, men jag vill ändå tacka alla er som har läst, kommenterat och givit mig respons på min blogg. Jag har läst och glatt mig åt allt ni har skrivit och över att se att det är en trogen skara släkt, vänner och bekanta som bryr sig om hur jag har haft det och som regelbundet går in och läser. Tack för att ni inte har glömt bort mig och för att jag har blivit så välkomnad här hemma, och tack alla i Santa Barbara för den här hösten. Om någon av er någon gång åker ut på äventyr hoppas jag att jag får följa det som händer er på samma sätt som ni har kunnat följa mig!

Återigen, en riktigt GOD JUL och TACK FÖR ALLT!

Och jag är så glad att det är snöigt här nu när jag har kommit hem!

Och som vanligt tittade jag i brevlådan när jag gick förbi, och då hade mamma lagt ett välkommen hem-kort där:P


 

Precis som Kalle och hans vänner önskar jag god jul!

 
Hoppas ni får massor med fina julklappar:)

The End

Jag är hemma i Sverige igen. Sitter på Arlanda och väntar på att få mitt bagage. Om några minuter ska jag gå ut och träffa min familj och jag ska krama Katarina först. Satte precis igång mobilen och välkommen hem-smsen hade börjat komma. Känns så bra att inte vara bortglömd och det är så kul att vara hemma igen. Flygresan från Amsterdam var jobbig. Först fick vi sitta och vänta vid gaten i en och en halv timme extra och sen fick vi sitta på planet i TRE timmar innan vi lyfte. Men när vi väl var i luften sov jag bara och vips var vi här. Innan jag går ut måste jag bara ta en minut för mig själv. Andas. När jag lämnar det här rummet är min resa slut. Över. Finito. Men egentligen är det ju inget slut, det är en början på något nytt. Att åka till Santa Barbara var det bästa jag har gjort, men det bästa för den här tiden. Att börja på Ragnhild var det bästa jag har gjort för tre år sedan. För att något nytt bästa ska hända måste ju det andra ta slut. Men jag vill ändå bara knyta ihop det, tänka på mig, Lisen och Carro i sängen hemma på Chapala 8. Sedan ska jag gå ut. Och där står de, jag vet att de är nära nu. Och då blir det kramar!

Bakom den här väggen är utgången och där är de:D

Jag har suttit och läst igenom vad jag skrev på planet på väg till Santa Barbara den sjätte augusti. För 136 dagar sen tror jag. Så lång tid sen, ändå känns det som om det var igår. Jag trodde att jag inte skulle kunna hålla igång bloggandet. Tänk så fel jag hade. Sammanlagt har jag nu haft 194 antal inlägg och jag har skrivit någonting för varje dag här. Även om allt inte är jättekul för alla tycker jag att det är bra för mig själv också. Nu kommer jag kunna gå tillbaka och se vad jag gjorde under hela resan och ha det som minne. Tror att jag blev mer motiverad av att ha läsare än om jag bara skulle ha skrivit dagbok för mig själv, och därför har jag varit så aktiv. Det har ju också lett till att en del detaljer har utelämnats, men det kan inte hjälpas. En del har jag skrivit ner på annat håll, en del kommer jag bara ihåg i alla fall. Och mestadels har det varit rätt kul att blogga.

Nu lider den här bloggen dock mot sitt slut. Liksom min resa. Mitt äventyr. Jag ville ha en utmaning och det fick jag på sitt sätt. Samtidigt kan jag inte påstå att det någon gång har varit speciellt svårt eller speciellt tufft, trots att mycket, både roligt och tråkigt, har hänt. Jag, Lisen och Carro har alla haft perioder då vi har varit lite nedstämda, men det har man väl alltid. Jag har varit riktigt ledsen en gång tror jag, men det gick över fortare än det kom tack vare mina två älsklingar. En av de saker som har varit jobbig för oss, eller framförallt för Lisen har varit saker som har hänt hemma i Sverige. Precis när vi kom hit dog en av hennes kompisar i en bilolycka där han ensam körde av vägen. Någon månad senare dog en dotter till en familjevän i en rasolycka i Alperna. Hennes storasyster hamnade i koma, och deras bror som de var och hälsade på och som är kompis med både Lisen och Carro blev vittne. Dessutom voltade en av deras kompisar med bilen för ett tag sedan, dock utan några allvarliga skador. Allt detta har fått oss att tänka efter. Carro säger att ”Den som står med ett ben i dåtiden och ett i framtiden pissar på nuet”. Vi har försökt att lära oss av det och verkligen leva i nuet. Inte bekymra oss över saker som kanske oroar oss när vi kommer hem, inte önska att vi var någon annanstans, inte gräva ner oss i funderingar över det som har varit. Det är svårt. Många gånger har vi tänkt att vi inte tar tillvara på tiden tillräckligt. Att vi sitter hemma framför datorn när vi kan uppleva Kalifornien, eller att vi har varit på dåligt humör när det här var halvåret då vi bara skulle vara glada. Men samtidigt har det ju varit vår vardag. Man kan inte konstant gå på upptäcktsfärd och det är okej att vara ledsen om man är det. Bara för att vi är i Kalifornien kan vi ju inte låta bli att känna, och om vi aldrig är nedstämda blir det roliga ju inte lika roligt. Med det sagt vill jag säga att jag har varit glad nästan hela tiden och att jag har haft en av mina roligaste perioder någonsin. Jag har funnit vänskaper för livet, och då menar jag framförallt Carro och Lisen, men även Ylva, Maria och resten av flickorna. Jag har träffat kändisar (Benjamin Bratt<3<3), surfat, promenerat i bergen, varit på Disneyland, Universal Studios och Six Flags, sett Hollywood, sett San Francisco, shoppat, festat, träffat människor, pluggat, gråtit, skrattat så att jag har gråtit, dansat, ätit, diskat, flyttat, städat, badat, solat, sett på One Tree Hill:P, lärt mig, saknat, firat Thanks Giving, gått upp tidigt på morgonen, varit på opera, spelat volleyboll, spelat tennis, sett på NHL-hockey, sett på American Football, inte kört bil på hela tiden, pratat engelska, pratat mer svenska, letat, funnit, blivit utslängd från krogen, sett rika, sett fattiga, givit mat till uteliggare, delat, fått,, sett och hört.

Jag ville ha en utmaning. Jag klarade den. Vad väntar nu? Har redan planerat att volontärarbeta i Sydafrika nästa sommar. Vill se något som kontrasterar lite mot det rika Kalifornien. Min största utmaning nu blir istället vad jag ska göra i vår. Hur jag ska hitta ett jobba. Ska bli jättekul att komma hem nu, men vad händer sen? När allt gr tillbaka till vardagen, jul och nyår är över, och saknaden efter Santa Barbara sätter in. Det är där jag har min närmsta utmaning att klara av, och jag tänker gå in för den med all den energi jag har samlat ihop de här 19 veckorna och tre dagarna.

Har jag ändrats något under den här tiden? Det vet jag inte. Jag känner mig som samma gamla Johanna, men ni får väl avgöra själva snart. Åsa kommer säkert att kunna ge mig en bra analys över hur jag har utvecklats när jag har umgåtts med henne ett tag. Kan meddela er andra sedan, om ni inte märker nåt själva. Jag har oftast inga problem med att prata engelska, men jag känner heller inte att jag har utvecklats något enormt. Tycker att jag hade ett hyfsat bra flyt redan när jag kom, men sådant är ju också svårt att svara på. Jag kommer inte ihåg hur jag lät när jag åkte. Har nog lärt mig en hel del ”akademiska” ord men det är sällan man använder det vardagligt. För att få ett mer amerikanskt språk hade jag nog behövt på med amerikaner eller i alla fall umgås mer med dem. Samtidigt är jag nöjd med hur jag pratar, och jag har hellre bott med Lisen och Carro hela hösten och mått toppen än att jag skulle ha bott med en amerikanare som alltid röker på, fått ett amerikanskt uttal och bra ordförråd, men inte känt mig som hemma. Jag har fått diska och städa och tvätta, och det har inte varit några problem. Jag har gått upp i tid varje morgon utom en utan att någon har behövt väcka mig. Det har ändrats sen jag åkte, men jag kan inte lova att det stannar kvar när jag kommer hem igen. Nu vet jag ju att jag kan. Men jag ska försöka hålla kvar det. Och sen ska jag klara av våren, åka till Sydafrika och sedan börja plugga någonstans (helst i Uppsala) på någon linje som jag kommer fram till att jag vill läsa. Efter det ska jag fortsätta att utmana mig själv, om och om igen.

”Inte fastna, hela tiden gå vidare. Det är så man blir all you can be.” – The journey begins, 2009-08-06

Efter en orolig sömn vaknade jag allt annat än utvilad imorse. Hade svårt att sova även om jag hade det lyxigt, och jag drömde att jag kom hem och att en stor fest skulle hållas. Hela min släkt var där och vi skulle fira jul. Ylva, Maria A, Erika och gänget var där och skar upp grönsaker och fixade maten och jag kände bara att jag inte kunde bidra med någonting. Som att jag var jättelat och bara ett litet barn. Sedan skar de sig på någonting allihop, och alla började blöda. Väldigt obehagligt faktiskt.

Nu sitter jag på flygplatsen i Amsterdam och väntar på att planet till Arlanda ska komma. Det skulle ha gått nu men det är en timme försenat. Mer väntan… Sitter bredvid ett äldre par från Stockholm som har varit och rest runt i USA i fem månader och som jag såg redan på flyplatsen i L.A. De verkar rika och frun är jättetrevlig så vi har suttit och pratat ett tag. Mig går det alltså ingen nöd på.

Blev stoppad i handbagagekontrollen för min linsvätska var för stor (även om det var en liten flaska) och för att jag hade något i väskan som det tyckte var skumt. Som tur var fick jag behålla det för det är en julklapp till någon där hemma. Konstigt att jag kom ut från USA utan problem men inte från Holland.

Det är snö här. Snöade t.o.m. för ett tag sen men nu har det upphört. Lite ovant är det, samtidigt känns det ganska naturligt att se det. Har börjat tycka att det ska bli kul att komma hem nu. Saknar inte Kalifornien än, men jag tror det kommer. Känns dock inte som att jag har varit borta i nästan fem månader. Helknäppt det här med tiden.

Planet som så fint tog mig över Atlanten till snöiga Amsterdam.

Nu känner jag helt plötsligt. Inte att jag vill komma hem, inte att jag vill stanna kvar, utan att jag vill stanna på det här planet mycket längre än de tio timmar flygturen tar. Först var jag irriterad på KLM som jag reser med. de var otrooooligt (med Lisen-röst) dåligt organiserade när vi skulle boarda. Först var de sena igång och sedan tog det evigheter för att all personal bara skickade runt personer till olika köer och sa att olika rader skulle boarda och alla resenärer blev irriterade. Allt det är dock bortglömt nu för när jag gick på planet sa de att jag hade fått byta plats. Okej, tänkte jag. Det spelar ju ingen roll för mig var jag sitter, jag är anpassningsbar. Men när jag går mitt min plats komer jag in i första klass-avdelningen. Eller detheter kanske World Business Class eller nåt sånt, men hur som helst. Jag fick en fåtölj där ryggstöd och sits och fotstöd går att ställa in så att jag kan ligga ner, sitta bakåtlutad, sitta rakt etc. Dessutom finns det massage inbyggt och en liten bricka och TV i varsitt armstöd. I TVn finns massa filmer, musik och spel, så jag har tittat på The Proposal med Sandra Bullock. Har velat se den jättelänge och den var väldigt bra. Maten och servicen ska vi inte tala om. Tog ett liten glas champange för att fira platsen, och fick frukt och färskpressad apelsinjuice och nåt som liknar kräftor och nåt som liknar oxfilé och en massa annat. En flygvärd är ständigt här och passar upp på mig. FANTASTISKT! Synd att jag måste sova på planet nu när jag har så mycket saker att göra.

Kan det ha varit armbandet jag fick som gav mig tur på resan?


Min lilla TV-skärm.


Förrätten!


Efterrätten!



Frukosten:D

Jagfattarintejagfattarintejagfattarinte. Jag försöker känna efter hur det känns att jag är på väg hem nu, men det går inte. Känner mig bara tom. Är inte ledsen att jag lämnar USA, är inte glad att jag ska åka hem. Ibland känns det som att när jag kommer hem kommer den här resan bara att bli en dröm, något som aldrig riktigt har hänt. Allt går tillbaka till vardagen, man faller in i gamla spår och till slut är Santa Barbara bara en flyktig tanke någonstans långt bak i mitt medvetande. Det är så verkligt att sitta här i Kalifornien. Det var så verkligt att bo med Lisen och Carro. Hur kan det helt plötsligt inte vara verklighet? Hur kan det vara så långt borta?

   Jag sitter med en yoghurt, en fruktsallad och en Iced Vanilla Latte på mitt sista Starbucksbesök. Ni anar inte hur stora problem vi har haft med att lära oss uttala ordet latte. När vi ska beställa brukar det alltid sluta med ”:..can I have a lat(hrmbzwt), please?!” eller med ett frågande uttryck som att vi verkligen inte vet vad vi säger. Har nog blivit bättre, men jag är fortfarande inte helt säker. Fast de som står bakom disken har i alla fall börjat fatta vad det är vi vill ha nu.

   Jag var ju som sagt ganska hungrig. Eller egentligen har det gått bortom hunger nu, och jag har blivit illamående av det jag tryckt i mig. Kanske är därför jag inte känner något. Känslorna döljs av illamåendet. Dessutom vill jag bara gå ombord nu. Är trött på att vänta. Nu vill jag starta resan på riktigt.

Igår kväll fick jag och Elin skjuts av hennes granne Chris in till San Francisco. Först åkte vi förbi Golden Gate-bron och tittade lite, men man fick inte gå upp på den för den var stängd för fotgängare efter mörkrets inbrott. Vidare for vi till Greyhound Bus Station där jag skulle ta nattbussen till L.A. Jag hade 7 puonds i övervikt och fick därför ställa mig och packa om väskorna lite, men det var egentligen bara bra. Det gjorde att Elin stannade lite längre med mig så att jag inte behövde vänta där så länge och dessutom var det bra att ha lite koll inför incheckningen på flygplatsen.

Bussen var fullpackad och det gjorde det en aaaning svårare att sova än när jag åkte upp till SF. Fick dock några timmars sömn innan vi var framme i L.A. tog en taxi till Union Station där jag hade flyt och direkt fick tag i en buss till flygplatsen. Där började en trååååkig väntan utan mat (åt två madariner och en mintchokladpralin mellan klockan fem på morgonen och ett på dagen). Gaten öppnade inte förrän halv elva och jag kom dit vid niotiden. Hade nu bara ett och ett halvt pound övervikt och slapp igenom utan att behöva betala. De hade ändrat reglerna till att man bara får ha med sig en väska dessutom, men eftersom jag hade bokat min biljett redan i juli undkom jag den regeln.

Måste bara snabbt gå igenom de sista iakttagelserna:P

Iakttagelser från Santa Barbara 7; Det finns många uteliggare

Som ni säkert har märkt då jag och Carro har gått och skänkt mat till hemlösa finns det en hel del hemlösa i Santa Barbara. De går omkring med sina kundvagnar helt överfyllda med kläder och väskor och personliga tillhörigheter och de verkar ”bo” på olika bänkar. Deras tiggarmetoder är dock lite roligare här än hemma i Sverige för de verkar ha lite humor. Någon sitter med en mugg på ett fiskspö och har en skylt som säger ”Fishing for Dollars”, en annan ber oss att ge honom pengar för bränsle till hans rymdskepp och någon säger ”Won’t lie, need beer!”.

Iakttagelser från Santa Barbara 8; Det är väldigt stränga regler och poliser

Om man går emot en röd gubbe när man ska gå över gatan är det jättelätt att få böter. I början på hösten hade någon fått böter bara för att sätta ut en fot i gatan innan det slagit om till grönt. En volleybollcoach som jag träffade i början hade blivit förhörd av två poliser då han var på väg att hämta sin skotermoppe vid en parkeringsplats. De frågade varifrån han kom, vad han gjorde där och vart han skulle. De ville t.o.m att han skulle legitimera sig, men då fick de ett samtal och var tvungna att cykla iväg. Det var tydligen inte okej att ”hänga” vid parkeringsplatser eller nåt, och det var därför han blev utfrågad. Poliserna skriker alltid och är över-auktoritära. Men i en delstat i närheten av oss var det ännu konstigare regler. En taxichaufför berättade för mig att där fick man böter om man inte korsade gatan i 90 grader utan sneddade över den.

Iakttagelser från Santa Barbara 9; Det finns många spansktalande personer och massor med mexikanska restauranger

Kalifornien har en gång varit mexikanskt så överallt finns det mexikanska restauranger, taco-ställen, fish taco-restauranger etc. Och man hör spanska hela tiden. Tyvärr har det inte hjälpt mig att komma ihåg mina spanska-kunskaper.

Iakttagelser från Santa Barbara 10; Det är lätt att bli bjuden på fest

Åker man till Isla Vista kommer man i stort sett alltid in i något hus där det är fest, och om inte annat är det alltid dansgolv i folks trädgårdar fram till klockan tolv då det måste vara tyst. Annars kommer polisen och skriker. Svensk-gänget brukar heta på facebook att det är fest och skicka ut inbjudningar till födelsedagsmiddagar etc till en massa svenskar i Santa Barbara. Ingen behöver känna att de aldrig får komma på fest i Santa Barbara, även om man inte är bjuden till allt. Det finns alltid någonstans att gå om man är sugen. Bör dock tilläggas att jag, Carro och Lisen mest har varit hemma på sistone och myst istället för att vara ute och festa. Hemmamys är nästan roligare med rätt sällskap<3

Nu är min USA-resa i stort sett slut. Om några timmar (kl. 11) ska jag sätta mig på en buss ner till L.A. imorgon bitti kommer jag vara framme och då ska jag försöka ta mig till flygplatsen på något sätt. Vid femtiden går jag på planet som ska ta mig till Amsterdam och vid femtiden på söndag eftermiddag kommer jag att träffa min familj på Arlanda igen. Det är en obeskrivlig känsla det här; att hela resan nästan är över, att jag kommer träffa er alla så snart. Jag kommer att skriva blogginlägg på planet, men jag kan inte uppdatera förrän på söndag kväll eftersom att jag inte har tillgång till internet förrän då. Men den som väntar på något gott:P

Jag, Elin och Linda var och köpte de sista julklapparna i dag. Eller ja, typ de sista. Gick runt i en galleria och hade det trevligt. Sedan har jag och Elin haft lite sånguppträdanden här hemma, precis som på den gamla goda tiden. Vi saknar Ragnhild! Och idag var det julkul som vi missadeL Vi har också upptäckt att Elin ser ut att vara nästan lika lång som mig:O Har jag krympt eller är det hon som har växt?! Får se vad ni säger när jag kommer hem. Nej, nu ska jag försöka stänga väskorna och väga dem. Låt oss hoppas att de har gått upp mindre än vad jag och Elin har gjort här;) Ses om två dagar!

Puss och kraaaam<3

I förmiddags åkte jag, Elin och Linda till ett naturreservat och satte oss på en bänk. Solen har tittat fram igen och det så varmt att man svettades och nog till och med fick lite färg i ansiktet. Vi hade utsikt över en liten sjö och skogar och berg, och på promenadvägen framför oss sprang/gick det förbi en massa människor som vi kunde studera. Vi åt lite frukt och mackor och hade det allmänt bra.

Sedan åkte vi hem och jag började packa. Elin som är städgalen får panik för att det är så stökigt i hennes rum nu men det kan inte hjälpas. Det är svårt att ha hela sitt liv nerpackat i två väskor. Hur som helst fick jag ner i stort sett allting, men jag ska köpa lite fler saker imorgon och risken för att jag får övervikt är påtaglig. Men det blir väl till att slänga några av Katarinas julklappar då så ska det säkert gå bra;)

På kvällen gick jag och Elin ner till Linda för att ha lite vin/kex/ost-kväll. Var väldigt mysigt även om det inte blev så mycket vindrickande. Kvällen spårade dock på andra vis; vänta bara tills du får höra det här Elin M! Hur som helst, det blev en bra sista kväll i San Francisco. Imorgon är det slut…

Utsikten pappa!


Linda och jag:)

Det hänger en dimma över San Francisco och regnet ligger i luften. Man kan ju lugnt säga att staden skulle kunna visa upp en finare fasad, även om den är väldigt vacker bara såhär. Problemet är bara som idag när jag var på Alcatraz och turistade helt för mig själv; det blir en aaaaaning kallt. Men jag tog en jätteäcklig kaffe och blev varm och pigg igen.

Som sagt, jag turistade en massa idag. Först åkte jag och Elin in till San Francisco och shoppade lite på en av de stora gatorna där. Sedan lämnade Elin mig och jag tog en färja ut till Alcatraz, ni vet den där fängelseön som det var omöjligt att rymma från. Jag gick runt där i två timmar och tog en maaaassa kort som en äkta turist. Man gick omkring med hörlurar och lyssnade på en guidad tur så det såg så roligt ut när alla gick och följde instruktionerna på sina hörlurar. Walk all the way down to the sign saying “library”. Go through the door and stop. If you want to, you can sit on one of the benches. *Alla sätter sig på en bank* osv.

Tyvärr hann jag inte titta på garden där fångarna fick ha rast för sista färjan skull snart gå. Jag var på väg dit men en vakt stoppade mig på vägen. Jag sa att det var första gången jag var där och då frågade han vart jag kom ifrån. När jag svarade Sverige blev han förvånad. ”Oh, I couldn’t tell. I wouldn’t have guessed that you come from another country. I didn’t hear that.”  YEEEES, great success! Det är första gången någonsin det händer. Vi hade förvisso inte pratat så länge och han kan ju ha hört lite dåligt men han sa att jag hade lite sydkalifornisk dialekt. Skönt, nu är min resa fulländad och jag kan åka hem nöjd. (Ha inte för höga förväntningar dock, dels är sydkaliforniska INTE fint och en timme efter var fick jag frågan om jag var tysk så…)

Ja, efter mitt besök där var avslutat åkte jag tillbaka in till centrum. Satt bredvid en mycket pratglad dam som bodde på Hawaii på bussen vilket ju alltid är trevligt. Jag gick till en stor shoppinggalleria för att köpa en BH på Victoria’s Secret (350 kr!!!!). Kände att jag borde ha i alla fall en innan jag kommer hem. Innan jag hann dit blev jag pålurad tre ögonskuggor av en försäljare i gallerian. Hon var från Tyskland och det var hon som frågade om jag också var det. Jag sa nej, men att jag kunde tyska och sedan pratade vi tyska nästan hela tiden. Flöt på riktigt bra. Var kanske en lite oplanerad utgift men hon gav mig ett pris som var mycket förmånligt. Jag=Lättlurad.

Träffade Carl som jag pluggade med i SB en snabbis också, för han var här över dagen. Tittade lite på julgranen och isrinken vid Union Square och jag åt en hamburgare bara för att få lite energi. Blä! Men det var kul att träffa Carl. På kvällen gjorde vi flickor oss fina och gick till en Irish Pub ett tag. And that’s my day!

Elin och jag åt lunch på Thairestaurang



Haha med bandspelareni högsta hugg!


Såhär såg det ut i isoleringcellen. När dörren stängdes blev det helt mörkt.



Och annars var det fullt med gallrade (kan man säga så?!) celler.



Jag och en vaktsnubbe-docka:P



Där någonstans ligger San Francisco. Som sagt, det hade ju kunnat vara finare väder...


Här hackade en av de enda tre som lyckats rymma från ön sig ut mha av bl.a en sked. De har aldrig blivit sedda igen efter att de hoppade i det iskalla vattnet.



Jag hamnade också bakom lås och bom....Eller?!


Eftersom att jag var själv fick jag ta alla bilder på mig själv själv, men här var det en snäll man som erbjöd mig lite hjälp:P


Elin i hennes lilla blåa sportbil:P


Linda och Elin får avsluta detta inlägg:)

Imorse när Elin vaknade satt 7-åringen i trappan och väntade på att få väcka mig så att jag skulle följa med till skolan. Han blev tvingad att äta frukost först, men sedan kom han och skulle hoppa på mig. Han var dock lite odiskret och jag vaknade av att han kom klampandes in i rummet. Fick därför låtsas sova en gång till så att han kunde väcka mig på riktigt sen. Tog en promenad till hans skola och därefter gick vi och åt frukost hos Linda. Medan barnen var i skolan åkte vi till Stanford Mall och satt utanför Starbucks och snackade med Tess. Gick runt och tittade lite också, men det blev inge shopping idag. Det väntar jag med tills imorgon.

Tisdagar är Swedish Pancakes-Day här och Linda och Elin lagar alltid svenska pannkakor tillsammans åt barnen. Idag var vi hos Linda och det var mycket gott. Tyvärr fattades sylten men jag klarade mig. Efter att 7-åringen skrikit och gormat ett tag åkte vi med honom till hans gymnastik. Han tycker att den är tråkig och protesterar tydligen jämt. Stackars Elin säger jag bara… Satt och tittade på när de hade gymnastik men hans grupp var längst bort i hallen och därför såg vi honom ingenting. Tittade bara på en massa söta småflickor och ett gäng otroligt duktiga tjejer i kanske 15-årsåldern som gjorde volter och hängde i barren och allt. Skulle kännas så skönt i kroppen att bara få känna hur det känns att kunna kontrollera sin kropp på det sättet som de kan.

Efter middagen åkte jag, Elin och Linda in till San Francisco. Vi åkte upp högt upp i staden och tittade ner över alla upplysta gator och därefter åkte vi till Pier 39 och turistade lite. Mycket vackert, även om det inte riktigt går att skildra i korten. Mysig kväll blev det i alla fall och San Francisco har hittills levt upp till förväntningarna.

När vi gick förbi båtarna till Alcatraz såg vi en kvinna som säkert var uteliggare eller nåt stå och hänga in genom ett fönster till huset där man köper biljetter. Det såg nästan ut som att hon höll på att göra inbrott, eller så hade hon hängt därinne och höll på att klättra ut. Hennes tröja var för kort så magen hängde över och så visade hon skjärtskåran. Raa-ackligt! Ville bara säga det för när jag skulle ta en bild såg hon oss och vi var tvungna att springa för vi var rädda att bli nerskjutna:P





Ett hus i Elins område. Här går de verkligen in för julpyntandet:)



Det är såhär man går upp i vikt i USA:P



En jättefin gran nere vid Pier 39. Det låg massor med paket under och julmusik spelades i högtalarna.
Myyys-stämning!

Så har jag då spenderat min första heldag hos Elin. Dagen blev dock ganska kort eftersom jag inte vaknade förrän klockan halv ett då Elin körde upp mig ur sängen. Men med tanke på hur jag spenderade gårdagsnatten tycker jag att jag borde vara ursäktad.

Idag fick jag se hur Elin har det en helt vanlig dag på jobbet. Vi spelade lite spel med 7-åringen, åt middag, körde 7-åringen till brottning, hämtade honom, tvättade, vek kläder osv. 7-åringen verkar tycka om mig och enligt Elin uppför han sig mycket bättre än vanligt för att han vill imponera på mig. Jag lärde honom att äta ordentligt med kniv och gaffel och han har bestämt sig för att han vill väcka mig någon morgon så att jag kan gå med Elin, hans syster och honom till skolan. Hans syster är 10 och är väldigt lätt att tycka om. Hon är trevlig, skötsam och kul att prata med och den enklaste att hantera. 7-åringen kan nämligen vara väldigt omständlig och tjurig. Men tonåringen är värst. Han är en riktig besserwisser och är väldigt kaxig mot Elin. Mig pratar han knappt med. Suck för hormoner alltså!

På kvällen såg jag och Elin en film; Coraline. Den var tecknad och lite småläskig, fast inte så att man blev rädd. Bara lite mardrömslik. Har sett betydligt bättre filmer men den var väl helt okej. När den var slut var vi båda trötta och eftersom Elin ska upp och jobba imorgon är det bäst att gå och lägga sig i tid.

Nu har jag lämnat mitt kära Santa Barbara och befinner mig hos Elin Blonda i San Fransisco. Jag åkte buss hela natten och det gick väldigt bra även om det känns som att det blev mycket halvsovande. Jag hade ett helt säte så jag kunde ligga ner, men de var lite hårda vilket gjorde det svårt att hitta en skön ställning. Klockan nio i morse var jag framme och Elin stod så snällt utanför och väntade på mig (ja, jag var sist ut ur bussen). Oj vad kul det är att träffa henne igen, men det känns helt naturligt. Inte alls som att vi inte har setts på fem månader (idag) utan som att vi har varit borta över ett påsklov eller nåt.

När vi kom hem till Elin fräschade vi up oss lite och sedan gick vi till en aupair hos en av grannarna. Linda heter hon och hon kommer från Stockholm. Jättehärlig tjej! Elin har lyckats skaffa sig ganska bra vänner här Elin M, men inga slår väl oss, eller?;) Näedå, Linda var supermysig och det känns som att vi har träffat varandra förut för det är så enkelt att umgås. Vi åkte till IKEA och köpte lite glögg och annat svenskt innan vi hängde ett par timmar i en galleria. Ikväll hade Elin och Linda planerat att vi skulle lussa för deras värdfamiljer, och de hade bakat lussebullar, knäck, kolor och kokostoppar. Deras andra vän Tess kom också över och vi tränade in några låtar tillsammans. Sedan lussade vi och bjöd på fika och även om vi hade våra vanliga kläder och glaskoppar med värmeljus i, var uppträdandena väldigt uppskattade i båda familjerna. Vi fick också fika lite och jag måste säga att lussebullarna var mycket goda. Jag har kommit på att det är nog det jag vill ha när jag kommer hem mamma, lite julfika på kvällskvisten.

Det känns så konstigt att min resa verkligen är nära sitt slut nu. Är jättekul att träffa Elin igen och jag tror jag kommer få en toppenbra sista vecka här men jag saknar mina små älsklingar från Chapala 8. Och jag kan inte riktigt förstå att det är slut på Santa Barbara. Känns som att jag precis åkte hemifrån och jag har ingen hemlängtan riktigt. Dock ser jag väldigt mycket fram emot att träffa alla hemma och det ska bli så kul på Arlanda och över jul och nyår. Jag antar att jag är väldigt splittrad i hur jag känner, om jag nu ens känner alls. Vet inte när jag kommer inse att det är slut, men jag är väldigt nöjd med allt jag har varit med om och därför känns det bra att bara vara borta i ett halvår.

Vi har åtminstone satt spår i Santa Barbara:P


Men nu är jag hos den här lilla murveln och det ska bli så kul så!