På flygplatsen, 2009-12-19
Jagfattarintejagfattarintejagfattarinte. Jag försöker känna efter hur det känns att jag är på väg hem nu, men det går inte. Känner mig bara tom. Är inte ledsen att jag lämnar USA, är inte glad att jag ska åka hem. Ibland känns det som att när jag kommer hem kommer den här resan bara att bli en dröm, något som aldrig riktigt har hänt. Allt går tillbaka till vardagen, man faller in i gamla spår och till slut är Santa Barbara bara en flyktig tanke någonstans långt bak i mitt medvetande. Det är så verkligt att sitta här i Kalifornien. Det var så verkligt att bo med Lisen och Carro. Hur kan det helt plötsligt inte vara verklighet? Hur kan det vara så långt borta?
Jag sitter med en yoghurt, en fruktsallad och en Iced Vanilla Latte på mitt sista Starbucksbesök. Ni anar inte hur stora problem vi har haft med att lära oss uttala ordet latte. När vi ska beställa brukar det alltid sluta med ”:..can I have a lat(hrmbzwt), please?!” eller med ett frågande uttryck som att vi verkligen inte vet vad vi säger. Har nog blivit bättre, men jag är fortfarande inte helt säker. Fast de som står bakom disken har i alla fall börjat fatta vad det är vi vill ha nu.
Jag var ju som sagt ganska hungrig. Eller egentligen har det gått bortom hunger nu, och jag har blivit illamående av det jag tryckt i mig. Kanske är därför jag inte känner något. Känslorna döljs av illamåendet. Dessutom vill jag bara gå ombord nu. Är trött på att vänta. Nu vill jag starta resan på riktigt. 
