johanna in california!

Nu sitter jag I sängen och tittar på Catch me if you can på TV. Har gjort lite läxa samtidigt så jag är inte speciellt inne i filmen dock.  Var tvungen att iaktta en person på stan och sedan hitta på hans bakgrund och vem han är. Det är läxan i teater för att vi ska lära oss att skapa karaktärer utifrån givna anvisningar. Skulle kunna vara riktigt kul men jag känner mig bara så oinspirerad. Är mest trött och vill sova nu. Vi har gått på shoppingrunda idag och Carro och Lisen gick lös i affärerna men jag köpte bara ett hårspänne. Ekonomiska Johanna är i farten!

Det är väldigt mycket reklam på TV här. Inte långa avbrott i filmen men de kommer ofta vilket är väldigt irriterande eftersom att man inte hinner göra något vettigt som att gå på toa eller hämta något gott att äta eller läsa läxan under tiden. Samtidigt är det ju skönt att de inte är långa när man inte har något annat att göra.

Tror ni inte att jag lyckades glömma Elin blondas födelsedag igår också?! Elin M, det är inte bara du som drabbas! Finns massor med ursäkter att komma med men det tänker jag inte göra utan jag tänker bara sitta här och skämmas lite. Du får glömma min sen om du vill… Grattis i efterskott i alla fall Elin!

<3

Grattis tjejen!

Idag var jag lite förvirrad måste jag motvilligt erkänna. Jag trodde nämligen att jag skulle funktionera på en volleybollmatch för skolans damlag klockan tre, men när jag kommer dit vid halv tre är det bara några få personer i hallen. Hade legat och solat och läst lite innan, och fick plötsligt bråttom för att hinna äta och ta mig till hallen och därför var det ju lite surt när det visade sig att det är NÄSTA lördag som turneringen är. Hade jag ju stressat i onödan. Men, men, jag begav mig hem igen och tog det lite lugnt innan vi skulle och titta på amerikansk fotbollmatch på skolan. En kompis till några av oss är cheerleader och vi ville titta på henne. De var duktiga och det var kul att se dem göra deras små konster, men själva matchen förstod jag ingenting av. Alla bara sprang och slängde sig i en hög, domaren blåste av, de sprang och slängde sig en hög igen och plötsligt applåderade alla. Dessutom höll jag på att frysa ihjäl eftersom jag satt där i bara en klänning då vi skulle åka direkt på födelsedagskalas efter. Vi höll ut till halvlek och sedan gick vi till festen, stannade där ett tag för att slutligen ta partybussen till Isla Vista. Partybussen var rolig med ljusslingor och hög musik, men strippstången är egentligen bara en vanlig stång som brukar finnas på vissa bussar och tåg. Bussen används nog som vanlig minibuss under dagarna. Vi var inte på den stora festgatan i Isla Vista utan hemma hos någons kompis i en lägenhet. Det var roligt, men tyvärr tar alla fester här slut så tidigt. Vid halv tolv åkte alla hem utom jag och Matilda, för hon skulle äta. Efter en halvtimme får jag sms från Carro som säger att de är utelåsta och att jag måste komma hem – FORT! Därför fixar vi en taxi och jag skyndar mig hem från platsen vi blir avsläppta på (säkert minst 20 min gång) bara för att upptäcka att de har brutit sig in genom ett fönster som var öppet och ligger i sängarna och sover. Stress i onödan igen! Jaja, satt och tittade lite på Idol igen innan jag gick och la mig, och det är ju skönt att inte vara uppe för länge också.

Cheerleadarna freestylar lite


Gabi och Fanny


Gabi, Johanna, Lisen i partybussen

Idag tog jag en rejäl sovmorgon och tittade på lite Idol när jag vaknat. Därefter begav jag mig hem till Carl som är en kompis från business-klassen och tillsammans gick vi till yoghurtland och tog en glass (eller i mitt fall två). Tittade i lite affärer och jag köpte mina första klädesplagg här; en tröja för 80 kronor och en klänning för 25:) Väl hemma sov jag lite middag för att sedan göra mig i ordning för utgång i Isla Vista. Det ryktades om att det skulle vara hippekväll där och att alla skulle vara utklädda och det ville vi ju inte missa. Men medan vi gjorde oss i ordning och sedan väntade på alla andra började vi känna oss otaggade. Slog på TV:n och där gick det en intressant dokumentär om elfte september-attackerna och vi bestämde oss för att stanna hemma istället. Gick och köpte godig och Ben and Jerry-glass och kröp ihop under täckena. När 9/11-programmet tog slut satte jag och Carro igång Sex and the City-filmen och tittade på den fram till klockan halv två. Det var andra romantiska komedin på två dagar och vi känner att det nu är dags att byta genrer för att vi inte ska känna oss så ensamma eftersom vi inte duger spm varandras sällskap:P  Det blev alltså en väldigt slapp dag vilket var skönt. Det ända tråkiga var att vi sminkade oss och gjorde oss fina helt i onödan, men några fina bilder blev det åtminstone:



Jag och Carro



På 7 eleven för att bunkra upp lite inför filmkväll


Den här är till dig Bella;)


Något som inte passar in?!


Gabriella, Carro och Fanny


Lisen, Ben och Jerry

Åtta år har gått sedan de två flygplanen från American respektive United Airlines kapades och styrdes rakt in i tvillingtornen på Manhattan. Sammanlagt dog nästan tretusen människor i attackerna, men betydligt fler har dödats i dess efterföljder. Det var en händelse som inte bara påverkade anhöriga och New York-bor utan förändrade hela världspolitiken. Ett krig emot terrorismen drog igång och det pågår ännu idag.

Ikväll har vi suttit i sängen och mints. Mints vad vi gjorde för åtta år sedan och hur vi reagerade på de fruktansvärda händelserna. Hela 9/11-morgonen har visats på TV och trots att det har gått åtta år är bilderna så starka och fyllda av känslor. Vi berörs och förskräcks av dramat som utspelas på videofilmerna som ögonvittnen har spelat in. Vi, ett gäng svenskar, som inte ens var där, inte ens kände någon i New York vid den tidpunkten. Förstå då hur det måste kännas för alla som var där eller för de som miste en närstående i rasmassorna. Hur kan människor vilja göra så mot varandra? Hemskt är det!

Hat föder hat. Det värsta med det hela är inte antalet människor som dog eller den skada som New York fick lida, även om det är otroligt hemskt. Det värsta tycker jag ändå är anledningen till varför de dog. Det meningslösa i allting, och hur det bara har lett till ännu mer förakt. USA invaderade Afghanistan knappt en månad senare för att avsätta den talibanregering som styrde i landet och gav både stöd och skydd åt terrorister. Talibanerna besegrades snabbt men idag är det fortfarande våldsamheter, flygbombningar och hat som dominerar området. En ny president, president Karzai, tillsattes men ordningen i landet har inte återställts. I augusti i år hölls ett presidentval där Karzai utmanades av en man vid namn Abdullah Abdullah men Karzai har än så länge en klar ledning och väntas få sitta kvar. Det är meningen att det ska vara ett demokratiskt val, men tvåtusen anmälningar om valfusk har lämnats in varav minst sexhundra klassas som trovärdiga. Visst, det är bra att det hålls ett öppet val men än verkar det vara lång väg kvar innan de i sann mening kan klassas som rättvisa.

Och vems ansvar är det egentligen att skapa ordning i landet nu? USA, som förvisso gjorde en bra sak i att störta talibanregimen, är nu mer fokuserad på kriget i Irak och har mer än hundratusen fler trupper där än i Afghanistan. Det bör nämnas att Afghanistan är betydligt större både till yta och till invånarantal. Nej, nu bombar USA i landets bergsområden då det kräver mindre folk än att ha militärer gåendes i områdena. Bomningarna ska driva ut fiender och talibaner (som återigen har skaffat sig ökad styrka) som gömmer sig i bergen, men hur många civila faller inte offer samtidigt? Hur många drabbades i World Trade Center i jämförelse? Om USA tog på sig ansvaret för att rädda befolkningen från talibanerna men samtidigt skapar oro och förödelse, är det inte också deras ansvar att ordna upp? Eller är det kanske FN:s och resten av världens ansvar att hjälpa till, vi som har sett på när allting hände och faktiskt har en massa trupper där? Eller är det Afghanistanierna själva som ska fixa röran? Det är ju trots allt de själva som ska bo och leva där och delar av problemet ligger ju i att vissa starka krafter där inte vill att västvärlden ska lägga sig i och att de hatar USA. Det är ett väldigt komplext problem det här, och hur ska lösningar hittas? Jag kan förstå att folk där är arga på USA. Jag skulle också bli irriterad om någon alltid lade sig i mina affärer. Jag kan förstå att folk är arga på talibanerna och al Quaida efter 11 september-attackerna (och av många andra anledningar också). Jag kan förstå att USA har en önskan att driva bort talibanerna och skapa ett demokratiskt Afghanistan. Om min granne slog sina barn skulle jag känna ett ansvar av att lägga mig i även om det skadade den som slår, även om jag misstänker att USA inte gör det bara av välvilja utan för att värna om sin egen nations överlevnad. De känner sig hotade och det är ju alltid bättre att anfalla på bortaplan än att vänta på att bli attackerad. Men på vilket sätt hjälper det att vi förstår detta? Hat och rädsla leder sällan till något konstruktivt, det vet vi. Hur gör vi för att istället se möjligheterna och komma framåt i processen? Detta handlar om makt och religion, det är inga småpotatisar. Det är ingenting som ordnas på en dag. Jag önskar att det bara gick att ändra folks attityd ibland, att vi alla skulle inse att det inte finns så stora anledningar att vara arga på varandra. Det går att leva i symbios även om man inte tror på samma gud eller tycker samma saker. Respekt som är så viktigt inom en religion, när ska det börja gälla även utanför religionens gränser?

Elfte september för åtta år sedan var fruktansvärt. Ännu mer fruktansvärt är att händelserna inte är begränsade till den dagen utan lever kvar än idag. Jag vet inte hur man ska läsa konflikten, men jag är övertygad om att det inte behöver vara på det här viset. En dag tror jag att de som krigar också inser det! Till dess får vi göra vårt bästa för att hålla sams här hemma och försöka sprida våra insikter till de som slåss och förstör.

Jag har tänkt på en sak. Ibland är det hur enkelt som helst att prata engelska. Tyska också för den delen.  De rätta orden bara kommer ut ur munnen på mig utan att jag ens behöver tänka och det blir ett härligt flyt i språket. Då känns det som att man är ett språkproffs och kan klara av vilken situation som helst. Allt för att i nästa stund inte hitta ett enda av de ord man vill säga och inse att personen man talar med inte har en aning om vad man pratar om. Igår när jag skulle köpa en money order (typ en check) hade jag jättesvårt att både förstå och bli förstådd, medan jag tio minuter senare pratade på som aldrig förr med killen jag skulle lämna money ordern till. Idag på projektarbetet i hållbar utveckling både pratade jag och skrev en massa för min grupp, trots att alla är amerikaner. Jättekul, men när jag skulle prata engelska med några svenska kompisar med bra uttal häromsistens tyckte jag att jag bara lät för svensk. Det är konstigt. Kunskaperna finns ju uppenbarligen där. Det är samma sak som när man ska prata svenska inför många människor i ett klassrum eller på en föreläsning, när man sitter på ett prov eller när man är stressad. På något sätt blockerar vi oss själva i sådana situationer och allting hakar upp sig. Jag önskar att det gick att öppna upp det där hindret genom att trycka på en knapp eller något, så att vi alltid kunde prestera på topp. Men jag antar att vi får försöka att bara ta ett djupt andetag och komma ihåg att allting finns där, och om det inte kommer ut rätt den här gången finns det alltid fler chanser. Alla amerikaner behöver ju faktiskt inte förstå mig och jag lär mig trots allt med tiden.

Idag har jag:

• Tränat
• Sovit
• Ätit
• Tittat på idolavsnitt
• Solat och badat i en pool
• Pluggat
• Invigt TV:n med att kolla på ”Kärleken checkar in” tillsammans med Carro – Mys! 

Tyvärr lyckades vi inte vänta med överraskningen till Lisens födelsedag utan vi avslöjade överraskningen idag: Vi har hittat vanligt lösgodis i Isla Vista! För er kanske det inte låter så speciellt, men ni vet väl hur det brukar vara utomlands?! Vi blev i alla fall överlyckliga och påsen försvann med ett svisch.

Yummie!

Lisen och Carro myser i min säng=)

Såhär ser det ut i alla svenska lägenheter i huset där jag bor på 26 Chapala Street. Vi bor i lägenhet 8, men jag sitter och pratar med tjejerna på tioan i klippet. Det är Jens i lägenhet nummer fyra som har gjort filmen! Filmen avslutas på Subway på State Street, den stora shopping- och huvudgatan i staden. Den är jättelång och det är en bit upp till de flesta roliga affärer. Bakom vårt hus i slutet av gatan som man ser lite av i början ligger stranden och beachvolleybollnäten:)

Det gick bra att vakna i morse och ta sig till lektionen. Jag är ju egentligen ingen morgonmänniska men här tycker jag verkligen om att gå upp själv, sitta och äta lite gröt och läsa/titta på nyheterna på datorn. Känner att jag blir lite allmänbildad och rakt emot mina gamla principer är det faktiskt skönt att ha gott om tid innan jag går till skolan.

Verkar ha en blivit indelad i en bra projektgrupp i businessklassen, politiken var kul som vanligt och på teatern fick jag hålla min presentation om mig själv. Jag lärde amerikanarna om vuxenpoäng, och hade klippt ut dörrar i en kaffemugg av papp och klistrat in bilder på en resväska, mat och ett leende bakom dem. Det fick symbolisera mig just nu. Dörrarna som öppnades var förstås också symboliska för att studenten och min resa hit öppnar nya möjligheter. Det var ganska kul, men en tjej som skulle presentera sig slutade aldrig prata och berättade typ om när hennes gammelmormor fyllde år. Seeegt! Carolines presentation var dock klockren. Hon ritade upp en apa på tavlan och satte fast olika saker i apans hand och på kroppen som skulle skildra henne. Det bästa var att hon berättade för alla att hon hade googlat hur en apa ser ut precis innan hon gick till skolan för att kunna rita av den, allt för att nästa sekund rita en kaninsvans på den och fråga sig om apor verkligen har svansar!

Efter skolan beger jag mig till Isla Vista för att betala min hyra för förra månaden. Tjejen som jag hyrde av verkar lite förvirrad. Först skulle jag ha betalat till min hyra till hennes rumskompis men det visade sig att de inte skulle träffa varandra och då fungerade inte det. Sedan skulle jag överföra pengar på internet men det gick inte heller bra. Därför skulle vi träffas senare i månaden och jag skulle ge dem till henne men igår ringer hon mig igen och ber mig åka till Isla Vista och betala hennes handpenning för nytt boende och på så sätt skulle vi vara kvitt. Det var omständigt kan jag berätta, för jag hade glömt att föra över pengar på kortet, och när det var fixat via lite assistans från Lisen var jag tvungen att köpa en ”money order” som jag inte fattade mycket av utan var tvungen att involvera en massa personer i affären för att lyckas med. Sedan fick jag springa till ett kontor och lämna in den för att slutligen äntligen få åka hem. Var så trött och hungrig, men när jag ska öppna dörren visar det sig att jag är utelåst. Gaaah! Får gå och möta Lisen vid skolan för att hämta nyckel innan jag till slut får komma in och vila lite. Orkar inte gå mer på ett tag nu.

Dagens avslutades med middag hos min friendship partner Kristen. Var mycket gott –medelhavsmat blev det – och jag fick prata massor med engelska med trevligt sällskap.

Ps. Jag hittade något mycket frestande i Isla Vista som nu ligger i min väska. Men tills vidare är det hemligt för Lisen fyller snart år… Carro tycker dock att det är dumt att vänta. Vi får väl se;)

Grattis på 19-årsdagen Grönis:D

Upp klockan sex, springa till skolan klockan sju, träna volleyboll med en massa fys- och konditonsträning klockan halv åtta, ta en löprunda runt fotbollsplanen, hoppa lite och springa uppför alla trappor klockan tjugo över nio, promenera hem klockan kvart i tio, promenera tillbaka till skolan och gå uppför alla trappor klockan halv fyra, vandra hem igen klockan halv sex, powerwalka klockan åtta och slutligen vila klockan nio. Det gäller at ta igen för diverse frosserier!

Jag stormtrivs här på Chapala 8 där jag bor. Vi har så roligt i vår lilla lägenhet, och det går knappt att jämföra med hur jag bodde förut. Här finns sällskap, prat, musik, skratt i mängder, god stämning och härliga personligheter. Idag gick vi över gatan till ett hotell som vår värd Mark tydligen har något att göra med för vi får ligga vid deras pool och sola och bada, och idag låg vi där och läste och pluggade tillsammans. Tillsammans är ett sådant bra ord. Tillsammans tittade vi på One tree hill-avsnitt när vi åt tacos. Tillsammans gick vi på powerwalk och letade efter avokadoträd. Tillsammans, vi på Chapala 8.

Vi har bestämt vad vi ska göra för projekt i klassen för hållbar utveckling – Art out of trash! Vi ska samla skräp som går att återvinna och låta skolans konstavdelning (förmodligen) tävla i att göra konst av det. Det ska bli till en utställning med fakta och information om återvinning, miljö och hållbar utveckling. Kommer bli kul och min grupp är bra (inga svenskar dessutom). Nu är det snart dags för sängen, och jag ska ställa minst två alarm så att jag inte missar morgondagens businessklass!

Såhär bodde jag de första tre veckorna här! Detta är precis innan jag skulle flytta så jag har inget lakan kvar, men ser ni madrassen jag sov på?! Det blev för hårt för rumpa och höfter så jag vek den dubbel där och låg med benen på golvet sista veckan.


Och såhär såg det ut innan min rumskompis flyttade


Garderoben...


Min nya sovplats=)


Mina nya rumskompisars sovplatser


Garderoberna:D

Jag måste bara dela med mig av gårdagskvällens roligaste! Genererade många fnissattacker både på restaurangen och när vi skulle sova. Kramp i magen blev det minst sagt.

Jag och Carro sitter och äter när jag ska berätta för henne att jag och Lisen under dagen har införskaffat två skurhinkar, en tvättkorg, en dörrmatta och en whiteboard. Hon hör dock inte när jag säger att ”Vi har köpt…” utan vänder sig om mitt i min meningen och tittar på mig för att höra mig sitta och rabbla ”…två hinkar, tvättkorg, en dörrmatta…” för mig själv på en fin restaurang. (Kan ni se det framför er?!) När vi sedan skulle gå och lägga oss skulle Carro härma det och börjar säga namnen på diverse köksredskap och husgeråd rakt ut i luften. Oj vad vi skrattade, och så fort jag tänker på det börjar jag skratta igen. Låg och fnissade så tyst jag kunde för mig själv när vi skulle sova för jag kunde verkligen inte sluta.  Jag förstår inte hur man skulle kunna hålla masken!

Jag dööööööör! Tror aldrig att jag har ätit så här mycket mat i hela mitt liv, och ni som känner mig vet ju att det inte säger lite. Min mage är helt fullproppad och var det långt innan kvällens middag var uppäten, ändå finns det liksom inget stopp i mig. Låt mig ta allt från början.

Jag hade tänkt skriva ett trevligt inlägg om att jag gick upp vid tio i morse och sjöng och bjöd Johan på tårta med alla andra för att det är hans födelsedag idag, tvättade, städade, sov lite, tog en power-walk med Lisen och därefter avsluta texten med lite bilder från hur mitt boende ser ut nu jämfört med tidigare. Det får dock bli en annan dag för istället spårade mina planer ur och allt kommer istället som vanligt att handla om mat. Precis när jag och Lisen har kommit hem från vår power-walk får vi veta att alla ska gå ut på piren och äta födelsedagsmiddag på en restaurant. Och det är ingen liten billig snabbmatsrestaurang vi går till utan en fin rackare. Jag beställer lax, varma grönsaker och pommes frites och till det får man även en hel tallrik med sallad. Innan huvudrätten serveras dessutom baguetter med smör, jag äter lite av Carros sallad och några krutongbitar doppade i skaldjurssoppa, vi smakar på ett ostron som några av killarna har beställt till förrätt och jag dricker ett helt glas Coca Cola. Glaset med Coca Cola fylls på så fort det är uppdrucket, och när jag har ätit upp min mat får jag två rostade bröd av Carolin som hon inte orkar. Det hela avslutas med en godisbit. Jag fick helt seriöst knäppa upp kjolen redan innan jag började med huvudrätten och efter den åkte även västen min upp. Ibland tror jag att det är något allvarligt fel på mig, men det var fantastiskt gott – det bästa jag har ätit på länge. Och betalar man drygt tvåhundra kronor för en middag måste man ju få valuta för pengarna! Det blir ju inte var dag…

Jag och Carro satt i mitten av långbordet som var uppdukat för hela sällskapet på femton personer vilket innebar att vi inte riktigt kände oss inne i varken samtalen till höger eller till vänster om oss. Vi ville dock gärna tro att vi var med så vi satt och skrattade med dem i deras konversationer när vi tjuvlyssnade på vad de sa, ända tills vi kom på oss själva med hur töntiga vi var. Då började vi skratta åt oss själva istället och sedan kunde vi inte sluta. Caroline utstötte en massa höga ljud hela tiden när hon skrattade och jag höll på att spy av allt jag stoppat i mig. Som Caroline sa; ”Det var tur att den där sista broccolin åkte åt rätt håll till slut”. Ja kära hjärtanes, what a night!

Tårtkalas på morgonen!



Uppknäppt ska det va'!

Kvällen i Isla Vista blev riktigt lyckad. Vi spelade lite kortspel här hemma först innan vi tog en taxi till party-orten nummer ett. Jag och Carro var tvungna att gå på toa när vi kom fram och helt plötsligt hade alla försvunnit. Vi hade inga nummer till de personer som hade mobil med sig vilket gjorde att vi ägnade säkert en timme åt att hitta det huset som de andra befann sig i. Vi lyckades dock ganska tidigt få tag i en av dem vi letade efter och han gav oss numren till alla andra och de berättade vilket hus de befann sig i; 6615. Problemet var bara att det huset inte gick att hitta. Personerna i huset bredvid sa att det var åt höger, men när vi gick ditåt sa någon annan att vi skulle gå åt vänster. Några sa att numret inte ens existerade. När vi till slut lyckades hitta rätt ställe hade polisen kommit dit och festen tog slut. Vi begav oss därför ut på gatan och där träffade jag Emil, Johan och Jocke m.fl. och då försvann mina rumskamrater återigen. Det gjorde inte så mycket för som vanligt när jag är med Johan ledde det till att jag fick prata massor med engelska. Vi träffade nämligen en amerikan som jag fick förklara hela mitt projektarbete för. Perfekt träning! Efter ett kortare stopp på Subway gick vi till en lägenhet i närheten där en massa svenskar stod och dansade, men där fanns även schweizare och då fick jag även prata tyska. Förstår ni att jag hade en bra kväll eller?

Kvällen citat är mitt sms till Carro när hon vid halvtre-tiden har kommit hem och insett att jag inte är där:

”Don’t worrie! I’ll come home sometime but I have just found a cookie so I’m very pleased:)”

Idag var det även en konstig kille framför oss I affären som är värd att citeras. Vi ska handla kanske fem saker och han har en hel korg full med saker. Vi står och pratar om annat men så frågar Lisen oss andra och sig själv varför vi inte bara hade ställt oss i kön före honom. Då vänder han sig om och utbrister:

”Isn’t it nice when people don’t understand you and you can just stand behind them and talk about them. I do that all the time too.”

Okeeej, för det första hade vi ju inte ens sagt speciellt mycket om honom. Och för det andra, hur kunde han veta att det enda vi sa var just precis då?! Han var faktiskt amerikan.

Måste även visa en bild på våra nya husdjur nu när råttorna har hållit sig borta ett tag. Vi har ett getingbo precis utanför förnstret! På väggen och i luften, alla små prickar är getingar. Vår värd Mark tog bort dem för någon dag sen men nu är de tillbaka igen:(

Idag har jag gjort min första shopping sen jag kom till USA. Medan alla andra har köpt kläder och accessoarer som galningar har jag hållit igen och bara lagt pengar på mat, boende och skola – tills idag. Jag har nämligen hittat en ny favoritaffär, en antik- och secondhandaffär. Miljövänligt och billigt, så då kan du väl inte ha så mycket emot det pappa?! Jag hör nämligen en liten röst (pappas) i mig varje gång jag handlar som ifrågasätter nödvändigheten med mina inköp och jag tror att det delvis är det som gör att jag faktiskt inte köper överdrivet mycket saker. Men idag kändes det värt pengarna. Okej, jag kan erkänna att en av de saker jag köpte är ett par klackskor som är i minsta laget men väskan behövde jag faktiskt. Och skorna var otroligt snygga! Det fanns även en massa andra roliga saker i affären, bland annat en massa skyltar som skulle passa i Pub 63 uppe i Ö-vik. Jag och Carro ska dessutom lära oss att spela gitarr har vi bestämt och där fanns det billiga, begagnade gitarrer. Vi får se när vi slår till…

I morse när jag vaknade var mitt ena öga alldeles svullet, och det ömmar fortfarande lite. Hoppas att jag inte har blivit biten av något läskigt djur. I övrigt har jag varit duktig och pluggat en massa idag och nu är det snart dags för utgång efter som vi är lediga imorgon. Det är ju Labor Day här!

Puss och kram

För bara 170 kronor ungefär!

I natt drömde jag att jag och Johan var på det där utestället som vi var på i onsdags. Vi stod själva på scenen och dansade när mannen med stort M plötsligt kommer in; Lasse Berghagen. Det sätts på svensk dansmusik och Lasse bjuder upp en annan tjej till att dansa men han ser att jag kan låten som spelas och jag tycker att han verkligen borde komma fram till mig istället. Jag kan ju dansa! Efter ett litet tag går min önskan i uppfyllelse och vi dansar. Jag kommer inte ihåg exakt hur allt gick till men jag tror att jag på något sätt berättar hur stort ögonblick det där är för mig och att han har varit min idol sen jag var sju. Sedan ger jag honom verkligen en kram och då blir han alldeles rörd. Han säger att han har så svårt att inte gråta när andra gråter, fast grejen var att jag ju inte ens grät, jag var bara lite känslosam. Jag kände mig tvingad att pressa fram några tårar innan han skulle hinna titta på mig. Efter det är vi plötsligt på en promenad i skogen och jag berättar om hur vi har skämtat om att det var för att jag flyttade från Sverige som han blev sjuk, om att jag kan massor av hans låtar och om spexfotot i nian när jag var utklädd till honom. Jag berättar dessutom att min morbror Arne har kört honom i bussen och jag frågar om han minns det. Han minns det lite halvt och slutligen berättar jag om Centerstämman i våras då jag och Katarina stod och sjöng med när han uppträdde och han gav oss en slängkyss för att vi kunde alla texter. Jag har för mig att han sa att han mindes det. Sen tror jag tyvärr att jag vaknade, men det var en toppendröm i alla fall. Fem av fem toasters!

En riktig slappisdag blev det idag. Sola lite på stranden, äta glass på yoghurtland, sova lite och sedan dra sig ner till lägenheten under för att bara ta det lugnt. Vi spelade kort, de som kunde spelade gitarr och sjöng. Så himla mysigt att lyssna på. Jag och Carros ska också lära oss att spela gitarr! Till sist satte vi på ”SOS – Segelsällskapsresan” med Lasse Åberg och låg i sängen och skrattade åt hur dåligt rolig den är.  Slut för idag, tack för idag!

Gårdagskvällen var stundtals mycket rolig och trevlig och stundtals lite seg. Jag, Lisen och Carro hade mycket roligt på vår lilla ”förfest” när vi åt kex och ost, browniebitar och sjöng en massa. Därefter gick vi ner till födelsedagsfesten som jag tyckte var lite seg, och rätt var det var försvann alla i en partybuss till Isla Vista. Det finns nämligen minibussar som man beställer som en taxi, där man får plats säkert tjugo personer och i vilken det tydligen ska finnas en strippstång och allt möjligt. Jag, Lisen och Carro blir dock lämnade kvar för vi skulle gå och hämta pengar i lägenheten, så jag och Carro får ta vår egen taxi och Lisen stannade hemma.

Väl framme i Isla Vista var det precis som vanligt helt fullt med människor fram till klockan 12 då musiken tystnar och det blir helt dött. Vi sprang och letade efter en efterfest ett tag innan vi kom fram till det huset jag var i för någon vecka sen, där det var en tjej med facklor på rockringen. Satt och pratade framför brasan hela kvällen och det var väldigt trevligt! Efter ett stopp hos killarna på vägen hem, med gitarrspel och sång, gick jag sedan och la mig vid femtiden. En ganska lugn men väldigt trevlig kväll blev det alltså för mig.

Jag och Carro


Grr!


Haha jag får lite flashbacks till kladdkaka med Bella, Císsi m.fl :D

Idag har jag legat på stranden i några timmar, handlat mat och skurat golv. Usch vad det var smutsigt, men nu är det fint! Har precis gjort mig i ordning för 19-årskalas i lägenheten under oss. Därför kommer jag tyvärr inte skriva mer nu, men jag uppdaterar igen imorgon bitti, alltså ikväll för er.



Jag och Carro fick något i ansiktet när vi badade idag:S



It's getting hot in here!


Jag och Lisen är redo!

Idag har jag varit här i precis en månad och den här dagen startade betydligt bättre än gårdagen. Jag vaknade som jag skulle klockan 6 – jajamensan, här är man uppe med tuppen vet ni – och sprang till min volleybollträning vid kvart över sju, inte för att jag var försenad utan som uppvärmning. Till skillnad från förra gången var träningen jättekul idag. Hade funderingar på att byta från advanced till intermediate volleyball innan eftersom att nätet är så högt och jag knappt fick några passar senast, men idag var det andra bullar. Jag lyckades få över smasharna och då fick jag också fler passar och uppmuntringar. Dessutom satte jag fler servar än vad killarna gjorde!

Sedan tog jag det lugnt och lunchade lite med några kompisar innan det var dags för Projects in sustainability. Jag kommer troligen att arbeta med ett projekt i composting/recycling och vi håller på att spåna på en massa förslag och idéer.

Varje första torsdag i en månad brukar det tydligen hända en massa skoj på stan här för att de firar att det är fullmåne. Jag gick uppför hela State Street ikväll och det var jättemånga dans- och musikuppträdanden. Dessutom var det utomhusbio bakom domstolen, och det var dit jag var på väg. Jättefint område och park, och vädret var perfekt med fullmånen ovanför bioduken och en del stjärnor utspridda här och var på natthimlen. Tyvärr hade vi inga filtar och jag hade inte kläder efter väder precis så jag blev ganska kall och fuktig av gräset medan jag satt där i två timmar. Vi såg en film som hette Sea Biscuit och handlade om en jockey som red hästar. Stundtals var den riktigt bra, men den var som sagt lång och blev lite seg och utdragen. Trots det var det ändå lite mysigt. Knallade hem till killarna och satt och tittade lite på you tube-klipp efteråt innan jag gick hem. På vägen fick jag sällskap av en 27-årig, skådespelande Costa Ricoan (säger man så?!:P), vilket var trevligt. Det jobbiga var bara att han fortsatte att gå med mig nästan hela vägen hem och frågade om jag ville ta en månskenspromenad med honom. Han var förvisso trevlig men jag har mina principer och det blev lite dålig stämning när jag inte kunde förklara varför jag inte ville träffa honom igen och varför han inte fick gå med mig längre. Men, men, vad ska man göra?! Förutom att sova nu! God natt=)

Ps. När jag kom hem var det en skunk på parkeringsplatsen utanför vårt hus. Det var lite obehagligt så jag var tvungen att smyga fram lite försiktigt, för man vill ju inte bli alldeles förpestad av skunk! Det gäller ju att lukta lite fräscht, även om det är oerhört varmt här nu och man är schvettig nästan dygnet runt. Kan ni föreställa er det, Rebecca och Erika?!

Jag på väg till skolan i eftermiddags


Idag var jag en riktig hurtig tjej och tränade extra efter volleyn. Måste nämligen få upp spänsten lite för att kunna smasha på de höga näten, så jag spräng bl.a uppför de här trapporna som vi dessutom måste gå uppför varje dag för att komma till skolan. Det är vad jag kallar vardagsmotion!


Fullmåne och månandens första torsdag innebär full rulle på stan


De här männen var lite roliga för det sprang omkring i en ring med järnstavar i händerna. Sedan tog de bara tag i varandras stänger och gjorde lite snurrar, ungefär som när vi dansar långdans hemma. En lite annorlunda grej att träna, men alla får ju gilla vad de vill:P


Slutligen en bild från utomhusbion

I morse vaknar jag av att alarmet ringer. Problemet är bara det att det inte är min signal som ljuder utan Carros. Jag slår upp ögonen och ser att det är ljust i hela rummet, och det brukar det inte vara när jag stiger upp. Det visar sig att klockan är nio och att jag har försovit mig för att min mobiltelefon (eller pappas egentligen och numera hatar jag den!!) har dött under natten så att inget alarm har satts igång. Min lektion hade börjat klockan åtta och det var bara tio minuter kvar tills den skulle sluta – Inte en chans att jag skulle hinna alltså. Det värsta av allt är att min lärare hade sagt att om det är någon lektion på hela terminen som ni inte vill missa så är det dagens, eftersom att vi skulle dela in oss i grupper inför höstens projektarbete på den lektionen. De som inte är där sätts ihop i en grupp och det brukar bara vara oseriösa personer i dem. Tydligen har ingen av dessa grupper någonsin fått godkänt på sitt arbete som 40% av betyget. Klarar man inte den klarar man därför med största sannolikhet inte heller kursen. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till nu! Gick förbi hans kontor tre gånger idag men han var inte där, och jag har även ringt och pratat in ett meddelande på hans telefonsvarare. Förhoppningsvis löser det sig, men annars blir det problem. Typiskt alltså. I förrgår ställde jag två alarm för att jag var rädd att försova mig, och igår vaknade jag innan alarmet ringde för att jag drömde att jag skulle komma försent till volleybollen, men inte idag såklart! Jag slängde i alla fall i mig lite yoghurt och sprang till skolan för att komma i tid till nästa lektion vilket jag lyckades med, dock helt svettig och äcklig. Avslutar inlägget med något positivt åtminstone: Min säng/två tjocka madrasser som ligger på golvet har äntligen kommit. Nu får vi alla i lägenheten sova skönt så att vi kan försova oss ännu fler gånger. Eller?!

Igår på volleybollen använde vi ungefär en sådan här attackmaskin. Det ni, var lite annorlunda måste jag säga. Kul, men läskigt för bollarna kom verkligen flygande jättehårt!