johanna in california!

Iakttagelser från Santa Barbara 2; De är mycket mer miljömedvetna än vad jag förväntat mig

När jag har tänkt på USA innan jag åkte hit har jag tänkt på en befolkning som inte är miljömedvetna och på ett samhälle som bidrar med massor utav miljöföroreningar. Släpper ut mycket gör de också, men de är trots allt mer miljömedvetna än vad jag hade trott. I alla affärer säljer de recyclable bags, alltså tygkassar som går att återanvända. De säljer dem i olika design och det görs allmänt mycket reklam för miljövänliga alternativ vid köp av pärmar, böcker, mat osv.. Å andra sidan använder affärerna små, taniga plastpåsar till varorna om man inte har med sig sin tygkasse. De har anställda som packar ner varorna åt en och de kan använda enpåse för ett paket flingor och ett paket russin, en ny påse för juicen, och en tredje påse för sallad och tomater. När vi handlar brukar vi gå därifrån med säkert minst tio påsar (som vi använder som soppåsar och således återanvänder såklart).

Bussarna gör reklam för att de är miljövänliga alternativ och man känner att det ändå finns en miljötrend i staden även om befolkningen kanske inte går på reklamen så mycket som man skulle kunna önska. Det körs omkring väldigt mycket i stora bilar t.ex. Dock jobbar kommunen aktivt för att förbättra bl.a sopsortering m.m. (märkte jag när jag skulle försöka komma på ett arbete att jobba med i Projects in Sustainability)och många events här har en miljöprofil. Bland annat stod det såhär på en hemsida för en International Youth Dialogue som ska ta plats här i staden:

The Dialogue is an environmentally friendly conference. Our electronic pre-conference resource page is helping us to reduce paper used at the conference.  Please do your part for the environment and help us minimize conference waste by bringing your own water bottle or coffee mug.

Ambitiöst att de t.o.m ber oss ta med egna muggar.

De har papperskorgar för återvinningsbart skräp över hela staden och mycket annat. Summan av kardemumman är alltså att de är förvånansvärt bra på hållbar utveckling och miljötänkande här, och även om det är lite speciellt för just Kalifornien är det positivt tycker jag.

Klok, medveten buss


Ralphs-påse (affären där vi nästan alltid handlar)

Ja, det är ju frågan, inte sant?! Idag har jag varit Shakespeare himself när vi skulle läsa upp en monolog av honom på vår dramalektion. Speak the speech, I pray you, as I pronounced it to you, trippingly on the tongue… Vi hade fått en vecka på oss att memorera hela stycket och det förvånansvärda men ändock roliga var att jag och Caroline var bland de bästa, trots att det inte var på vårt modersmål utan på gammaldags engelska. Man kan ju undra lite vad de andra har gjort den senaste veckan, men inte kan de ha lekt Shakespeare i alla fall.

Jag trodde faktiskt att skolan skulle vara mycket hårdare här än vad den är. I och för sig är det ju lång tid kvar så jag ska inte säga för mycket, men hittills har det varit lättare än vad jag trodde. De hotade ju med att man blir droppad från klasserna om man har mer än tre lektioners frånvaro osv och då blev vi svenskar lite skrämda och trodde att det skulle vara jättetufft, men många elever är väldigt slappa. Det fanns såklart en del som var jätteduktiga på att läsa upp monologen, men ändå. Likadant i international politics. Vi måste läsa kapitlen innan lektionerna, annars kommer läraren att ge oförberedda prov, men jag får känslan av att det är jättemånga som sitter utan att ha läst en enda sida. Fast vad vet jag…

Hur som helst, eftersom jag hade memorerat stycket fick jag och ett helt gäng andra gå upp och läsa det igen, men den andra gången skulle vi låtsas att vi pratade inför en annan typ av publik. Jag fick uppgiften att prata inför ett helt rum fyllt av hundar. ”Hjälp!” tänkte jag först men det visade sig vara riktigt, riktigt roligt. Jag sprang runt som en galning i rummet och läste Shakespeare för låtsashundar och det var en av de skojigaste lektionerna so far. Mer Shakespeare åt världen!

Gårdagskvällens skönaste:

”Precis när vi sitter och pratar om McDonalds kommer en varm Big Mac in genom dörren! Kan man ha mer tur?”

När vi kommit hem igår kväll satt Carro, Lisen, Kjell, Elle och jag och pratade lite. Klockan var säkert minst två, och de börjar prata om hur gott det skulle vara med lite McDonaldsmat. Just då knackar det på dörren och vår granne står utanför med en varm Big Mac i handen. Den skulle tydligen vara till någon annan men hon ville inte ha den så vi fick dela på den. Vad är oddsen?!

Nu sitter jag själv i lägenheten och har tittat lite på nyheter. Det gäller att hålla sig uppdaterad. De andra är och spelar Twister hos grannarna. Vi körde lite Monopol tidigare också, och jag och Carro var helt klart bäst! Det var allt jag hade att säga om idag.

Puss och kram, ses på stan=)

 Idag var det Partydagen med stort P i Santa Barbara. Lisen har precis fyllt år och Destiny ska fylla år på onsdag och därför ordnade de en gemensam födelsedagsfest. Destiny är amerikan men bor bara med svenskar och hon har lärt sig ganska många svenska ord och uttryck nu. Ett av dem är ”Pappa betalar” och därför skulle det vara temat för festen. Det började med förfest i hennes lägenhet här nere klockan ett och klockan tre skulle vi sedan vara i hamnen där en båt för femtio personer var hyrd. Partybåten åkte runt utanför Santa Barbaras kust i två timmar och det dansades och pratades en massa innan hälften av alla hoppade i vattnet och simmade i land precis när vi kommit tillbaka mot stranden. Jag höll mig dock torr. (Torr är min grej som ni vet, alla Ragnhildare;) )

Därefter gick vi hem och sov och åt lite innan det var dags för mellanfest. En massa hemligheter avslöjades inne i vår lägenhet där det kördes ”Jag har aldrig” och frågespel med våra nya grannar. Tog en taxi till IV och var där i någon timme innan vi kände oss för trötta och åkte hem. IV-festen var dock riktigt rolig för det var mycket folk man kände, bra drag och väldigt socialt. Carro ställde sig och lagade lite spagetti och vi låg och pratade ganska länge innan vi äntligen fick sova.

Födelsedagsbarnen



Jag och Carro


På båten

Ikväll har vi på Chapala 8 och en annan tjej varit på en mycket trevlig middag med Ylva, Maria, Erika, Linnea och Chaterine hemma i deras hus. Det bjöds på mycket god tacos, ännu godare efterrätt (ugnsgratinerade jordgubbar, kiwi och banan med vit choklad över och glass) samt på många goda skratt. Det var jättekul verkligen, även om vi nästan fick rulla hem därifrån. Lisens mest använda kommentar den här veckan har varit ”Döööda mig vad mätt jag är!” och det säger lite om nivån här. Idag fick vi dessutom mycket trevliga brev hemifrån. Jag drömde inatt att jag fick fyra Marabou chokladkakor och i brevet idag kom det i alla fall en chokladkaka och dessutom annat godis och kaviar som jag ska äta till äggen! Carro fick även hon leverans hemifrån, men hennes var fylld med lösgodis. Plötsligt blir vår lägenhet mycket mer välbesökt än innan;) hur som helst, tack så hemskt mycket!

Idag har jag även fått se Lisen och Carro springa runt i lägenheter i bara trosor resp. trosor och BH och jaga varandra, vi har dansat och sjungit och spelat in film, de har rökt och bankat ut getingar från utsidan av vår vägg och analyserat kill- och tjejbeteende med våra nya grannar. Här händer det grejor vill jag lova.

"Carro, hon är liksom en stark tjej - på ett positivt sätt"
-Kjelle om hur Carros personlighet är


Vårt kylskåp idag:D


Vi är så kära i varandra!


På middag


Tjohoo!

Ikväll har vi varit på fina grejjer! Det ska nämligen snart vara världspremiär för en ny opera här i Santa Barbara, Séance on a wet afternoon. Den är skriven av en mycket känd kompositör, Stephen Schwartz, som bl.a har skrivit musikalen Wicked och sångtexter till Disneys Pocahontas och Förhäxad. Idag var det den sista generalrepetitionen (vet inte om man kan ha många eller om genrepet alltid är det sista, men i alla fall ) och de behövde publik så en massa City College-studenter fick komma. Det var dress-code och vi var tvungna att klä upp oss och bara det gjorde att jag ville gå! Vi fick dessutom gå gratis och se en känd persons första opera, kan ju inte bli mycket bättre:)

Själva operan var väl sådär. Bra men lite dyster; jag tycker bättre om musikaler, som är energigivande och uppåt. Det var dock kul att få ta del av stadens kulturliv och att se mitt livs andra opera. Det är ju väldigt annorlunda och jag tror inte att operetter är riktigt min grej men jag är ändå väldigt glad att jag gick dit.

Efteråt gick jag på fest här i närheten och var där i kanske en timme innan polisen kom och skrek att alla som inte bor där måste ut, att man inte ska köra bil om man har druckit och att vi inte får dricka om vi är under tjugoett. De hade stora ficklampor som de gick och lyste med och de var verkligen jättesura. Det var ju ett lite snopet avslut men jag var ändå inte på partyhumör så det var rätt skönt att gå hem tidigt.

Tjejtrion inne på operan


Jag och Lisen



Lisen och Carro på väg in:)

Blir man korkad av att vara i Staterna? Efter i natt är det en befogad fråga, för nu har jag tagit hem priset i konstiga saker som gjorts här hittills. Jag har i och för sig varit på väg att göra samma sak ett antal gånger förut, men alltid kommit på mig själv. Inatt däremot, löpte jag linan ut… (!)

Har ni varit med om att vakna och tro att det är morgon bara för att titta på klockan och inse att den bara är ett på natten och du får sova i fleeera timmar till. Jag älskar det, för det är som att få snooza hur länge som helst. Hur som helst så vaknade jag på det sättet inatt och när jag hade upptäckt vad klockan var försjönk jag återigen i skön sömn. Nästa gång jag vaknade fick jag däremot tvinga mig upp ur sängen. Jag lagade gröt, åt min frukost, borstade tänderna och gick på toa, sminkade mig lite, satte på mig träningskläder och hade precis plockat fram knäskydden för att bege mig till morgonens träning när jag tittade på mobilen. Tror ni då inte att klockan självklart bara är KVART ÖVER TVÅ på natten!!

Jag förstår inte hur jag tänkte när jag gick upp för jag stängde av alarmen på båda mina mobiler och tänkte att klockan var tjugo i sju när den i själva verket var tjugo i två. Men jag borde väl ha insett att då skulle alarmen ha ringt tre gånger redan eftersom de var ställda på tjugo över sex? Dessutom var det ju mörkt hela tiden och jag satt och tänkte att det var lite konstigt men tittade ändå inte på klockan. Tänkte till och med googla om de hade sommar- och vintertid här eftersom det tydligen hade blivit mörkt på morgonen så snabbt. Brukar ju alltid sätta igång datorn vid frukosten men just idag gjorde jag inte det eftersom jag trodde att jag var lite sen. Jag tyckte även det var konstigt att Lisens alarm aldrig ringde för hon brukar gå upp klockan sju, men polletten ville verkligen inte trilla ner.

När jag väl insett vad jag gjort började jag smyga när jag tog ut linserna och gick och la mig för jag hade skämts ihjäl om Lisen och Carro vaknat då. Som grädde på moset var jag alldeles illamående för jag hade nog inte smält yogurtglassen från kvällen.  Kunde knappt äta någon frukost ”på riktigt” imorse. Innan jag somnade låg jag och skrattade lite åt mig själv. Det var sannerligen en sådan sak som man kan tro att man drömt när man vaknar på morgonen, om det inte varit för att jag hade volleybollshortsen kvar på och grötresterna stod i diskhon. Jag säger då det, what a night…

Som jag har kämpat med den här bloggen idag och ni märker säkert att det har lite saker sen senast. Ett tag verkade det som att ingenting ville gå min väg, men skam den som ger sig! Tadaa :D

Såhär var min handled smyckad när jag flög till Kalifornien. Tack för att ni gav mig tur på resan Lotta, Lisa, Emma, Elin, Tina och Åsa! Det fungerade mycket bra och jag ska ha det på mig när jag reser hem också. Det är mitt minne av er här:)


Den här har jag med mig för alla er vänner därhemma, och i den kan jag läsa ifall jag får hemlängtan!


För att ha med mig Moonie hit:)


En del av Skinkan (Cissi)!


Och det här är en del av dig Henrietta<3 Jag fick den som en symbol för ALLA som jag känner:D



Kan inte låta bli att lägga upp den här lappen som Carro skrev till två av våra nya grannar när resten av oss gick till Yogurtland ikväll. De hade varit och lämnat tillbaka en hyrbil i L.A och inte kommit tillbaka när vi gick. Eftersom Carro inte ens bor med dem var hon tvungen att stryka "vi:et" då hon skrev under med sitt namn, och svaret på frågan "Vart är ni?" är ju ganska självklart om de står och läser på lappen. Det gick helt enkelt inte så bra för henne att komponera ihop den här lilla hälsningen:P (PS. Bilen håller på att köra över en råtta.)

Ikväll har jag varit hemma i ett äkta kaliforniskt hem. Lisen och Carro har nämligen blivit kompis med en amerikan i deras filmklass som är med och gör skoreklamen jag skrev om förra veckan. Han bjöd in oss och tre andra på middag i hans fina villa. Det var inte extremt lyxigt med pengar hade de nog gott om, och köket påminner lite om något som skulle kunna vara taget ur OC. Hans familj var hemma så hans mamma fixade det mesta av maten och det var bland det godaste vi har ätit här. Väldigt snällt av dem att fixa mat till så många. Vi ungdomar satt på uteplatsen och åt tillsammans och sedan gick vi in och ”hängde” lite. Han hade jättekonstig musik- och filmsmak och satte på någon filmdokumentär om ett band där medlemmarna söp och knarkade en massa. Den var inte speciellt bra så vi pratade istället. Riktigt roligt att få komma in i och vara del av en amerikansk familj sådär i alla fall. Tror att det är en upplevelse som kvällens som får oss integrerade i det amerikanska samhället.

Jag har skrivit en dikt till teatern imorgon och eftersom att jag är en snäll tjej tänker jag dela med mig av den här:

A happy girl born in sunny may

Flew to California, landed in L.A

A travel through time and a travel through space

Brought me here in all my grace

So many new things there is to do

And a part of everything truly is you

Thank you for teaching me, for letting me in

Being here is a wonderful win

A travel more than geographical

Development is physiological

Challenge yourself, go see places new

A good advice just for you

Cause with an energy that’ll burn

A more mature girl will soon return

To friends and to family, to near and to dear

Prepared to face any possible fear

Lisen och Carro har fått lite mat



Carro och Marley från deras filmproduktionsklass

 
Stor TV hade de!

Lisen är en sådan här härlig tjej som älskar att fylla år och då är det också roligt att fira henne! Jag och Carro har därför spenderat stora delar av dagen åt överraskningar och firande. Det började med att vi gick och handlade lite presenter och ballonger efter terminens roligaste teaterlektion. När vi kom hem hade vi lite ballonger uppblåsta, ett långt rör fullt med tuggummi i present och vi sjöng Happy Birthday med vacker stämma. EN ögonbindel hamnade runt Lisens ögon och vi kidnappade henne till en mysig lunchrestaurang. Kan säga att det var en del människor som stirrade på vägen dit. När vi mätta och belåtna kom hem igen tittade vi lite på One Tree Hill igen och tog en power-nap innan jag blev lämnad ensam för att de hade lektioner. DÅ började det riktiga förberedandet. Jag dekorerade en tårta (mina konstnärliga sidor kom verkligen fram där), blåste ballonger, slog in presenter och fixade kex, ost, te och tända ljus. När flickorna sedan kom hem sjöng vi igen och sedan har vi ätit oss mätta till bristningsgränsen. Fick sällskap ett tag av ett gäng svenskar som flyttar in i huset i skrivande stund också – mycket trevligt! Jag tror att Lisen fick ett firande som hon är nöjd med och sent kommer glömma. Det är hon värd=) Stort GRATTIIIIIS hjärtat!

Jag och Carro på väg hem för kidnappning!


Lisen ser INGENTING:D


På stan


På restaurangen



Före...


Efter!


Grattis!!

Stort grattis på 19-årsdagen Peppe! Hoppas att du har haft en jättebra födelsedag med fina presenter. Många pussar och kramar till dig hemma i Sverige vännen=)

Eftersom jag har en ny dator har jag inga bilder på dig så jag fick sno en från Feacbook;) <3

Nu håller jag på att bli lite galen här! Jag tycker ju egentligen att internationell politik är det roligaste ämnet i skolan, men ikväll alltså… Meningen var att jag skulle ha läst nästan tjugo sidor om konstruktivism tills imorgon, men det är inte en chans att jag klarar det. Vi skulle lägga fokus på sju av sidorna så det var vad jag ”läste”, men orden bara registrerades utan att ge mig någon som helst information utommöjligen att ”Self-help is an institution, not a constitutive feauture of anarchy”. Okeej?! Jag hoppas att jag förstår mer efter klassdiskussionen.

Jag har åtminstone varit på en trevlig BBQ idag hos ett gäng amerikanska killar som vi som sagt träffade igår kväll. Tyvärr var vi lite sega och kom dit strax innan de skulle bege sig av till festivalen här, vilket gjorde att vi i stort sett bara gick dit, tog mat och gick igen. Lite snyltit (ja, jag kom på det ordet själv) kanske, men de var väldigt roliga och vi kommer nog träffa dem igen någon gång. Eftersom de bor granne med Ylva och dem gick vi dit och pratade lite efteråt och sedan satt vi och väntade på bussen i 45 minuter i kylan för att ta oss hem. Tur att vi kan ha det så roligt i alla fall Lisen, och Carro!

Nu måste jag försöka bli klar med teaterläxan också för att sedan gå och lägga mig. Imorgon är det nämligen ingen vanlig dag, för det är Lisens födelsedag. Hurra, hurra, hurra!

Vill också skicka en liten hälsning till Philip om du verkligen läser här på riktigt!!

Carro och Lisen på deras första Shuttle-tur uppför State Street

Den här helgen har varit en riktig charity (=välgörenhets) weekend för mig. Efter gårdagens matutdelning hoppade jag upp ur sängen klockan tio i morse för att göra mig i ordning och gå och städa upp på stranden i en timme. Idag var det nämligen en Californian Coastal Clean-up Day och runt om i delstaten rensades stränderna från skräp. Jag plockade inte så mycket eftersom folk redan hade städat där i två timmar när jag kom, men många bäckar små…

Därefter funktionerade jag i en Women’s Volleballteam-game. Jag var linjedomare och det är kanske inte det mest upplyftande jobbet för kropp och själ, men jag fick se matchen gratis och det är alltid bra för mitt Advanced Volleyballclass-betyg att ställa upp och hjälpa till. SBCC började trögt och förlorade första set men tog sedan tre raka. Det skulle vara kul att se dem möta er kära flickor där hemma. Skulle nog bli en jämn och spännande match för de har riktigt bra försvar och en del starka spikers men jag tror ni borde kunna ta dem!

Middag på restaurang för att fira Lisens födelsedag som är på måndag blev dagens tredje aktivitet. Dock var det mest charity för min mage och inte för så mycket annat, men det var trevligt. Lisen fick t.o.m. en liten kaka med ljus i, och personalen sjöng för henne. Där tog magvälgörenheten slut och vi spårade på Yoghurtland och i 7-eleven-butiken med Ben and Jerry-glass. Kanelbullesmak var dagens smak och när vi har provat alla kommer en recension att publiceras här. Det är en beachfestival på stranden precis där vi bor (Ben Harper, som tydligen är bra enligt Carro, var bl.a där idag) och mellan Yoghurtland och 7-eleven gick vi förbi där. Vi träffade ett gäng amerikaner som tydligen bor granne med Maria, Ylva och alla andra tjejer där jag alltid sov på soffan förut och de bjöd in oss på BBQ imorgon. Vi får väl se hur det blir med den saken, men vi hoppas! Drog sedan fram på gatorna sjungandes Mamma Mia-låtar för att slutligen däcka på sängen framför One Tree Hill-avsnitt. En riktig myskväll blev det=)

Städa, städa även på en lördag...


Hela tjejgänget på Chapala på väg till middagen!


Carro, Gabi, Lisen och jag


Lisen fick kaka:)


Gänget och Bennan!
"Det är som en jättebra dejt där killen dumpar en precis efter" - Carro om hur dert känns att äta nästan en hel förpackning Ben and Jerry-glass

Idag har jag gjort en samhällstjänst, nämligen varit med och delat ut mat på ett homeless center här i Santa Barbara. En av mina kompisar, Carl, bor i ett hus med många internationella och amerikanska studenter och en av dem tog med mig, Carl och fyra andra (en till svensk och resten utlänningar) dit. Det var väldigt roligt, dels för att jag fick träffa nya människor och prata engelska, dels för att det var spännande att se en annan del av staden än State Street och skolan samtidigt som jag gjorde en god gärning. Jag skar först en massa meloner och sedan lassade jag upp bönor och vitlöksbröd på de hemlösas matbrickor. På hemmet bor det personer som inte har någon annanstans att leva och de får tak över huvudet, mat varje dag och hjälp för att försöka hitta jobb och spara ihop lite pengar där. Om man tar droger eller dricker får man inte bo där utan det finns regler som måste efterföljas. Maten är varor där bäst-föredatumet håller på att passera och skänks av vissa stora matvaruaffärer här. Jag gillade verkligen att vara där och det kändes som mycket väl spenderad tid. Efteråt fick vi smaka lite mat och kakor och sådant som blev över, men det är faktiskt inte anledningen till att jag gärna skulle vilja gå dit och volontera fler gånger utan det vill jag göra för att jag verkligen gillade det vi gjorde.

På vägen hem blev det lite amerikanskt realityserie-drama. Den tjejen som hade tagit med oss dit blev tydligen bestulen på 50 dollar och började anklaga sina rums- och huskompisar. De andra blev såklart upprörda över att bli beskyllda för stöld av en av sina vänner så de satt och skrek på varandra på bussen och kallade varandra för ”stupid”.

-          Well, at least I know who my enemies are now! utbrister tjejen som blivit av med pengarna efter ett tag.”Ni hade inte blivit så arga om ni inte varit skyldiga!”

Haha såå överdrivet var det. Hon satt och hytte med pekfingret samtidigt medan en av hennes anklagade vänner uppgivet dunkade huvudet i fönstret. Det är väl inte så konstigt att man blir upprörd över att någon verkligen skäller ut en för någonting man aldrig skulle göra, när hon dessutom hade haft väskan obevakad (på ett kontor förvisso, men ändå) i ett hus för hemlösa. Jag vet inte vem som har tagit pengarna, men alla vi kan i alla fall inte ha varit skyldiga.

Kvällen avslutades med bio tillsammans med Lisen och Carro. Vi såg Love Happens med Jennifer Aniston som hade premiär idag. Den var inte vad vi hade förväntas oss och ganska seg stundtals, men ändå bra. Ett fint drama med en del roliga inslag som slutade precis som en sådan film ska sluta. Ni kan ju själva gissa hur!

Gänget!


Carro goes model för godis och läsk. Bra grejer!


Ät Lisen, ät!


Och till slut fick Lisen lite för mycket i sig ikväll:P


Till sist en bild av mig - Buy Pepsi!

Det är kväll på Chapala Street. Jag står och borstar tänderna i badrummet, Carro tittar på One Tree Hill och Lisen pluggar. Plötsligt hörs en hög smäll följd av en sekunds tystnad. Lisen och Carro tittar på varandra och sedan börjar de skrika så att det ekar i området.

Det är nämligen så att Lisen hade sett en råtta i lägenheten medan jag och Carro var och handlade. När vi kom hem ringde vi hit husvärden Mark och han kom på direkten och satte ut en ny råttfälla bakom spisen. Inte mycket mer än en halvtimme senare är det den fällan som smäller igen och orsakar ljudet. Carro ställer sig på en stol och Lisen springer ut och hämtar folk från andra lägenheter. Mark rings återigen hit för att plocka bort djuret ur fällan. Han berättar med sin pipiga, skottländska dialekt att det faktiskt bara är en liten mus och skrattar lite åt oss för att vi är så fåniga. Är inte ni flickor från landet?!

Ganska synd om musen tycker jag nog ändå att det är. Den såg så liten ut där i fällan, men den behöver ju inte springa omkring i just vår lägenhet... Har bilder men på grund av vissa känsliga släktingar kommer jag inte att publicera dem här förrän på söndag. Och då Irja, får du komma ihåg att inte scrolla ner till det här inlägget igen för då kommer du att få se en otäck bild. Detsamma gäller er andra också om någon av er inte vill se en död mus.

Mark ska sedan försöka flytta en annan råttfälla som vi har och då hörs ett till ljud. Smaack! Carro utropar förskräckt;

-          Ooh shit, was that another one?!

Varpå Mark med smärta i rösten svarar att;

-          Nooo, that was my finger…!

Haha, vilken kväll. Men nu är den musen åtminstone borta och vi har faktiskt sett riktiga råttor också, det är inte bara vi som överdriver.

Om ni vill läsa mer om vad som händer här kan jag rekommendera dessa två underhållande bloggar:

www.lisenca.blogg.se och www.carromort.blogg.se




Golvet har rabies!

 
Carro ropar på hlälp!


Jag och Lisen är rädd(a)


En död mus.


En till död mus...


Blodig mus, det är det äckligaste hittills:S

Jag har känt att det har tagit emot lite att gå på volleybollträningarna på sista tiden. Det är jobbigt att gå upp på morgnarna och jag har inte känt mig taggad för hård fysisk ansträngning. Igår bestämde jag mig dock för att jag inte kan gå omkring och känna så när jag bara är här i fyra månader and living the dream. Därför körde jag lite mental träning och sa åt mig själv gång på gång hur kul det skulle bli att få träna idag. Samma sak när jag tvingade mig själv upp ur sängen imorse. Och vet ni vad, det funkade faktiskt! Det kändes bra att gå till träningen och den var den roligaste på länge. Jag nuddade t.o.m. bollen i blocket en gång. Me so happy!

Efter att ha varit på stranden och tagit det lugnt i några timmar hade jag sedan hållbar utveckling där vi jobbar vidare med vår skräpkonst. På förra lektionen fick vi däremot titta på en timmes lång dokumentär om hur hampan ska rädda världen. Det verkade faktiskt riktigt bra men det kändes lite konstigt att se en sådan film i undervisningssyfte eftersom de berättade att marijuana inte var farligt utan något positivt. Tydligen har det inte dödat en enda person (berätta inte för Victor att jag har fått veta det), men det gör det ju inte till någonting bra för det. Det är väldigt många amerikaner här som ständigt röker på, och även om de inte dör får de ju en personlighetsförändring när de är höga. Jag tycker det är tragiskt! Poängen med att vi fick se filmen var i alla fall att vi skulle lära oss att det är viktigt med research. Man kan tydligen göra en massa bra saker av hampa-plantan, som typ kläder och papper.

Jag och Carro storhandlade ikväll så nu har vi en massa gott här hemma! Köpte bland annat två Ben and Jerry-glassar varav den ena redan har tagit slut. Provade en ny smak, mint och chokladkakor, som jag inte tror finns hemma och den var såå god. Har fått frågor om hur mycket de glassarna kostar här och svaret är ungefär 25 kronor. Kan det bli bättre?

Tjugofem riksdaler, jajamensan!

Inatt har vi än en gång haft otrevligt besök. När vi vaknade var det råttbajs i vår STEKPANNA!! Ingen extrakrydda som vi känner oss sugna på, så nu får vi ta till nya utrotningsmetoder.

En gång i mitt liv fick en ring av en man. Det var på Gotland under Medeltidsveckans första dag för tre år sedan och det var en brasilianare som stod och sålde smycken som gav mig den. Vi hade stått och pratat ett tag men jag ville inte köpa något, och då fick jag en svart träring som jag tror att han hade gjort. Sedan dess har det inte hänt – förrän idag.

Jag bestämde mig för att gå en sväng på State Street framåt kvällningen eftersom jag var ensam hemma och inte bara ville ligga i sängen och läsa. Dessutom shoppar jag oftast bäst när jag går omkring själv för då får jag gå in i vilka affärer jag vill och bara leta fynd. Så kom det sig att jag gick förbi en affär som hade utförsäljning på indiska produkter (möbler, lampor, mattor, smycken, masker etc) och en man höll precis på att stänga och dra för gallerdörrar. Han såg dock att jag nyfiket tittade in och bestämde sig för att släppa in mig. Han följde mig runt lite i affären och började fråga varifrån jag kom osv. Bli inte oroiga nu mamma och övriga som kan tänkas vara känsliga för sånt här för han var på intet sätt hotfull, men han sa som så många andra äldre här att han gillar svenska flickor och att jag var attraktiv bla, bla, bla. Jag svarade som någon gång förut att han var för gammal för mig och han menade att åldern inte borde ha någon betydelse. Jag var tydligen lite elak som hade kort kjol på mig för europeisk hud var så fin och det retade dem som inte fick mig och fick mindre attraktiva människor att må dåligt. (Jag vet att det låter lite egocentriskt nu men det är inte alls meningen, vill bara berätta en lite rolig historia!) Jag vet inte exakt vad vi sa hela tiden för jag var där i säkert en halvtimme och fick träna engelska mycket bra. Hur som helst, efter att ha antytt att han var intresserad och frågat vad han skulle ta sig till för att få gå ut med mig utbrast han plötsligt att han bara driver med mig.

-          Jag är gay och har varit det ett tag nu!

Okeeeej, svarar jag, good for you. Vi fortsätter att prata om könsroller och vissa saker som censureras härifrån innan han berättar att inga mindre än The Killers hade varit inne i affären igår och köpt indiska masker för åtskilliga tusentals dollar. För er som inte vet det är The Killers ett mycket känt rockband som hade en spelning här i Santa Barbara i söndags. Killen i affären som förövrigt heter Kevin hade nu plockat fram fler masker från lagret som han också hade tänkt skicka till dem om de ville köpa dem. Då skulle han ta en bild på dem och sända över först, och han ville att jag skulle vara med på bilden för att öka försäljningschanserna. Jag var lite tveksam ett tag men sedan tänkte jag ”Vad är det värsta som kan hända?!” och ställde mig och smilade framför maskerna. Att bilden kommer att hamna hos The Killers tror jag så mycket jag vill på, men i utbyte mot tjänsten fick jag välja vilken ring jag ville av de jag hade stått och tittat på tidigare. Jag valde en röd ring för 30 dollar som var på rea för 26 dollar och som han tidigare hade erbjudit mig för 10 dollar. I slutändan visade det sig att han inte alls var gay igen, och vi pratade lite med en uteliggare som hade suttit där i 15 år minst och putsat skor och som Kevin brukar prata med ibland. Det var hur som helst lätt värt allt, och tack vare fyndet jag gjorde kände jag mig på humör för att faktiskt spendera lite pengar och köpte en klänning på Urban Outfitters för 70 kronor! Vilket strålande humör jag blev på av min lilla shoppingtur alltså. Plötsligt händer det :D

Om inte Dan Browns (författaren till da Vinci-kodens) nya bok som kom ut idag. The Lost Symbol heter den och eftersom det var första dagen på marknaden för den fick jag 30 % rabatt och priset blev därmed bara 126 kronor. Nu ska här läsas!

Under min tid som skoförsäljerska på Skohornet Kringlan hade jag ganska mycket strötid att fördriva. Som bekant för många av er säljs det Ecco-skor i den affären, ett märke som kanske inte är känt för sin design utan mer för sin fotriktighet och bekvämlighet. På väggarna satt det reklam om dessa Ecco-skor som vanliga människor hade gjort och det visade sig att man kunde fotografera sig i sina Ecco-skor någonstans och vara med och tävla om att få vara med på en reklamaffisch. Detta fick mig att börja tänka, och jag kom på en briljant idé:

Två personer, en man och en kvinna, ligger nakna i en säng med bara ett lakan som täcker vissa lite mer intima delar. Det är mysig stämning i rummet, håret är lite rufsigt och ni kan ju själva ana vad de har pysslat med. Allting verkar som vilken annan bild som helst av en liknande situation – tills man tittar på fötterna. För vad finns där om inte ett par Ecco-skor? För sköna för att ta av sig!

Kanske inte den mest revolutionerande idén (även om jag gillar den) men hela den här historian har en poäng, jag lovar. Lisen och Carro går nämligen en kurs i filmproduktion och de hade i läxa att komma på en idé för en reklamfilm. Snäll som jag är delade jag då med mig av mina tankar och de gillade också den reklamen. Nästa lektion gjorde de följaktligen en presentation av den för sin klass, men tydligen var de rätt flummiga när de gjorde presentationen. Alla skrattade och de tänkte att det kanske inte gick så bra, men hör och häpna; När alla skulle rösta på vilken idé de gillade bäst vann vår skoreklam och nu ska den bli verklighet i filmproduktionsklassen. Läraren sa tydligen att det var lite oväntat när hon läste upp resultatet. Idékläckaren Johanna – till er tjänst!

Lite fräsigare än den här kanske

Nu sitter jag ensam i lägenheten och tittar på helt nya avsnitt av One Tree Hill! Lite fusk eftersom jag inte har sett hela förra säsongen, men vad kan man göra?! Har ingenting bättre för mig då jag har läst nästan alla mina läxor, tvättat och diskat redan. Oj, nu kom Lisen och Carro hem med en högljudd entré. Jag trivs verkligen otroligt bra med dem båda och vi har det så avslappnat, kul och mysigt tillsammans. Tänk vilken tur att jag råkade stå utanför skolans housing office precis samtidigt som ni!

Ni får dock inte tro att jag har glömt er där hemma. Tänker på er varje dag även om jag inte känner hemlängtan och saknad direkt. När det händer en massa annat är det lätt att inte sakna, men det finns självklart tillfällen då jag verkligen saknar er också. längtar efter en taco-fredag till Idol med familjen när jag sitter och tittar på avsnitten på tv4.se. Önskar att jag fick vara med när jag ser bilder av Åsa, Tina och Elin på äventyr.  Läser Cissis blogg och vill höra om allt drama på tekniska. Och Monia och Tina B; Jag träffade en kille som har gått i er klass på gymnasiet i lördags. Världen är liten! Jag drömmer ganska ofta om olika personer där hemma, vill skratta och vara galen med Bella, Fia och Carro, reta Max och Tomas, prata med Maria och Peppe, busa med Annette, vara en trio med Elin och Elin.  Träna mina småflickor. Så även om jag inte hör av mig, eller inte alltid är fokuserad när jag pratar med er finns ni med mig här!

Dessutom dyker en massa bekanta ansikten eller personligheter upp här hela tiden. Tänk om ni alla har en dubbelgångare (eller åtminstone mågon som påminner om oss jättemycket) någonstans i världen?! Jag är tydligen lik en kompis till Carro och Lisen. Jag undrar också om man behandlar alla som påminner om varandra på samma sätt och om det fungerar.

Jag har sett Monia på bussen, Gabi på nedervåningen påminner också om Monia, Emil påminner om Mathias lumpenkompis Dahlberg, en kille som brukar dyka upp på fester här är jättelik Skoglund, Matilda är lik Malin Tulldal, en Caroline ser lite ut som Malin Wagner, ”Mikael-Fredrik” är som Victor, en tjej i volleybollaget var en blandning av Tina B, Matilda som spelar volleyboll med oss på torsdagar och Hayden Panettiere, min sustainability-lärare är lik Täljerevy-killen, en annan lärare var lik Lena Ek, en rådgivare ser ut som Gabriellas mamma i High School Musical, Carl är lik Magnus på Lidingö, Filip är lik Carl hemma, en holländsk tjej som heter Briget påminner massor om Melinda, Fanny är lite som Camilla etc.


Coola bilar utanför en bröllopsfest jag passerade igår


Lisen-Fisen <3


Lisen har fått delivery from Sweden. Det skull sparas till speciellt tillfälle men det har visat sig finnas vissa svårigheter med det:P

Nu sitter jag I sängen och tittar på Catch me if you can på TV. Har gjort lite läxa samtidigt så jag är inte speciellt inne i filmen dock.  Var tvungen att iaktta en person på stan och sedan hitta på hans bakgrund och vem han är. Det är läxan i teater för att vi ska lära oss att skapa karaktärer utifrån givna anvisningar. Skulle kunna vara riktigt kul men jag känner mig bara så oinspirerad. Är mest trött och vill sova nu. Vi har gått på shoppingrunda idag och Carro och Lisen gick lös i affärerna men jag köpte bara ett hårspänne. Ekonomiska Johanna är i farten!

Det är väldigt mycket reklam på TV här. Inte långa avbrott i filmen men de kommer ofta vilket är väldigt irriterande eftersom att man inte hinner göra något vettigt som att gå på toa eller hämta något gott att äta eller läsa läxan under tiden. Samtidigt är det ju skönt att de inte är långa när man inte har något annat att göra.

Tror ni inte att jag lyckades glömma Elin blondas födelsedag igår också?! Elin M, det är inte bara du som drabbas! Finns massor med ursäkter att komma med men det tänker jag inte göra utan jag tänker bara sitta här och skämmas lite. Du får glömma min sen om du vill… Grattis i efterskott i alla fall Elin!

<3

Grattis tjejen!

Idag var jag lite förvirrad måste jag motvilligt erkänna. Jag trodde nämligen att jag skulle funktionera på en volleybollmatch för skolans damlag klockan tre, men när jag kommer dit vid halv tre är det bara några få personer i hallen. Hade legat och solat och läst lite innan, och fick plötsligt bråttom för att hinna äta och ta mig till hallen och därför var det ju lite surt när det visade sig att det är NÄSTA lördag som turneringen är. Hade jag ju stressat i onödan. Men, men, jag begav mig hem igen och tog det lite lugnt innan vi skulle och titta på amerikansk fotbollmatch på skolan. En kompis till några av oss är cheerleader och vi ville titta på henne. De var duktiga och det var kul att se dem göra deras små konster, men själva matchen förstod jag ingenting av. Alla bara sprang och slängde sig i en hög, domaren blåste av, de sprang och slängde sig en hög igen och plötsligt applåderade alla. Dessutom höll jag på att frysa ihjäl eftersom jag satt där i bara en klänning då vi skulle åka direkt på födelsedagskalas efter. Vi höll ut till halvlek och sedan gick vi till festen, stannade där ett tag för att slutligen ta partybussen till Isla Vista. Partybussen var rolig med ljusslingor och hög musik, men strippstången är egentligen bara en vanlig stång som brukar finnas på vissa bussar och tåg. Bussen används nog som vanlig minibuss under dagarna. Vi var inte på den stora festgatan i Isla Vista utan hemma hos någons kompis i en lägenhet. Det var roligt, men tyvärr tar alla fester här slut så tidigt. Vid halv tolv åkte alla hem utom jag och Matilda, för hon skulle äta. Efter en halvtimme får jag sms från Carro som säger att de är utelåsta och att jag måste komma hem – FORT! Därför fixar vi en taxi och jag skyndar mig hem från platsen vi blir avsläppta på (säkert minst 20 min gång) bara för att upptäcka att de har brutit sig in genom ett fönster som var öppet och ligger i sängarna och sover. Stress i onödan igen! Jaja, satt och tittade lite på Idol igen innan jag gick och la mig, och det är ju skönt att inte vara uppe för länge också.

Cheerleadarna freestylar lite


Gabi och Fanny


Gabi, Johanna, Lisen i partybussen

Idag tog jag en rejäl sovmorgon och tittade på lite Idol när jag vaknat. Därefter begav jag mig hem till Carl som är en kompis från business-klassen och tillsammans gick vi till yoghurtland och tog en glass (eller i mitt fall två). Tittade i lite affärer och jag köpte mina första klädesplagg här; en tröja för 80 kronor och en klänning för 25:) Väl hemma sov jag lite middag för att sedan göra mig i ordning för utgång i Isla Vista. Det ryktades om att det skulle vara hippekväll där och att alla skulle vara utklädda och det ville vi ju inte missa. Men medan vi gjorde oss i ordning och sedan väntade på alla andra började vi känna oss otaggade. Slog på TV:n och där gick det en intressant dokumentär om elfte september-attackerna och vi bestämde oss för att stanna hemma istället. Gick och köpte godig och Ben and Jerry-glass och kröp ihop under täckena. När 9/11-programmet tog slut satte jag och Carro igång Sex and the City-filmen och tittade på den fram till klockan halv två. Det var andra romantiska komedin på två dagar och vi känner att det nu är dags att byta genrer för att vi inte ska känna oss så ensamma eftersom vi inte duger spm varandras sällskap:P  Det blev alltså en väldigt slapp dag vilket var skönt. Det ända tråkiga var att vi sminkade oss och gjorde oss fina helt i onödan, men några fina bilder blev det åtminstone:



Jag och Carro



På 7 eleven för att bunkra upp lite inför filmkväll


Den här är till dig Bella;)


Något som inte passar in?!


Gabriella, Carro och Fanny


Lisen, Ben och Jerry

Åtta år har gått sedan de två flygplanen från American respektive United Airlines kapades och styrdes rakt in i tvillingtornen på Manhattan. Sammanlagt dog nästan tretusen människor i attackerna, men betydligt fler har dödats i dess efterföljder. Det var en händelse som inte bara påverkade anhöriga och New York-bor utan förändrade hela världspolitiken. Ett krig emot terrorismen drog igång och det pågår ännu idag.

Ikväll har vi suttit i sängen och mints. Mints vad vi gjorde för åtta år sedan och hur vi reagerade på de fruktansvärda händelserna. Hela 9/11-morgonen har visats på TV och trots att det har gått åtta år är bilderna så starka och fyllda av känslor. Vi berörs och förskräcks av dramat som utspelas på videofilmerna som ögonvittnen har spelat in. Vi, ett gäng svenskar, som inte ens var där, inte ens kände någon i New York vid den tidpunkten. Förstå då hur det måste kännas för alla som var där eller för de som miste en närstående i rasmassorna. Hur kan människor vilja göra så mot varandra? Hemskt är det!

Hat föder hat. Det värsta med det hela är inte antalet människor som dog eller den skada som New York fick lida, även om det är otroligt hemskt. Det värsta tycker jag ändå är anledningen till varför de dog. Det meningslösa i allting, och hur det bara har lett till ännu mer förakt. USA invaderade Afghanistan knappt en månad senare för att avsätta den talibanregering som styrde i landet och gav både stöd och skydd åt terrorister. Talibanerna besegrades snabbt men idag är det fortfarande våldsamheter, flygbombningar och hat som dominerar området. En ny president, president Karzai, tillsattes men ordningen i landet har inte återställts. I augusti i år hölls ett presidentval där Karzai utmanades av en man vid namn Abdullah Abdullah men Karzai har än så länge en klar ledning och väntas få sitta kvar. Det är meningen att det ska vara ett demokratiskt val, men tvåtusen anmälningar om valfusk har lämnats in varav minst sexhundra klassas som trovärdiga. Visst, det är bra att det hålls ett öppet val men än verkar det vara lång väg kvar innan de i sann mening kan klassas som rättvisa.

Och vems ansvar är det egentligen att skapa ordning i landet nu? USA, som förvisso gjorde en bra sak i att störta talibanregimen, är nu mer fokuserad på kriget i Irak och har mer än hundratusen fler trupper där än i Afghanistan. Det bör nämnas att Afghanistan är betydligt större både till yta och till invånarantal. Nej, nu bombar USA i landets bergsområden då det kräver mindre folk än att ha militärer gåendes i områdena. Bomningarna ska driva ut fiender och talibaner (som återigen har skaffat sig ökad styrka) som gömmer sig i bergen, men hur många civila faller inte offer samtidigt? Hur många drabbades i World Trade Center i jämförelse? Om USA tog på sig ansvaret för att rädda befolkningen från talibanerna men samtidigt skapar oro och förödelse, är det inte också deras ansvar att ordna upp? Eller är det kanske FN:s och resten av världens ansvar att hjälpa till, vi som har sett på när allting hände och faktiskt har en massa trupper där? Eller är det Afghanistanierna själva som ska fixa röran? Det är ju trots allt de själva som ska bo och leva där och delar av problemet ligger ju i att vissa starka krafter där inte vill att västvärlden ska lägga sig i och att de hatar USA. Det är ett väldigt komplext problem det här, och hur ska lösningar hittas? Jag kan förstå att folk där är arga på USA. Jag skulle också bli irriterad om någon alltid lade sig i mina affärer. Jag kan förstå att folk är arga på talibanerna och al Quaida efter 11 september-attackerna (och av många andra anledningar också). Jag kan förstå att USA har en önskan att driva bort talibanerna och skapa ett demokratiskt Afghanistan. Om min granne slog sina barn skulle jag känna ett ansvar av att lägga mig i även om det skadade den som slår, även om jag misstänker att USA inte gör det bara av välvilja utan för att värna om sin egen nations överlevnad. De känner sig hotade och det är ju alltid bättre att anfalla på bortaplan än att vänta på att bli attackerad. Men på vilket sätt hjälper det att vi förstår detta? Hat och rädsla leder sällan till något konstruktivt, det vet vi. Hur gör vi för att istället se möjligheterna och komma framåt i processen? Detta handlar om makt och religion, det är inga småpotatisar. Det är ingenting som ordnas på en dag. Jag önskar att det bara gick att ändra folks attityd ibland, att vi alla skulle inse att det inte finns så stora anledningar att vara arga på varandra. Det går att leva i symbios även om man inte tror på samma gud eller tycker samma saker. Respekt som är så viktigt inom en religion, när ska det börja gälla även utanför religionens gränser?

Elfte september för åtta år sedan var fruktansvärt. Ännu mer fruktansvärt är att händelserna inte är begränsade till den dagen utan lever kvar än idag. Jag vet inte hur man ska läsa konflikten, men jag är övertygad om att det inte behöver vara på det här viset. En dag tror jag att de som krigar också inser det! Till dess får vi göra vårt bästa för att hålla sams här hemma och försöka sprida våra insikter till de som slåss och förstör.

Jag har tänkt på en sak. Ibland är det hur enkelt som helst att prata engelska. Tyska också för den delen.  De rätta orden bara kommer ut ur munnen på mig utan att jag ens behöver tänka och det blir ett härligt flyt i språket. Då känns det som att man är ett språkproffs och kan klara av vilken situation som helst. Allt för att i nästa stund inte hitta ett enda av de ord man vill säga och inse att personen man talar med inte har en aning om vad man pratar om. Igår när jag skulle köpa en money order (typ en check) hade jag jättesvårt att både förstå och bli förstådd, medan jag tio minuter senare pratade på som aldrig förr med killen jag skulle lämna money ordern till. Idag på projektarbetet i hållbar utveckling både pratade jag och skrev en massa för min grupp, trots att alla är amerikaner. Jättekul, men när jag skulle prata engelska med några svenska kompisar med bra uttal häromsistens tyckte jag att jag bara lät för svensk. Det är konstigt. Kunskaperna finns ju uppenbarligen där. Det är samma sak som när man ska prata svenska inför många människor i ett klassrum eller på en föreläsning, när man sitter på ett prov eller när man är stressad. På något sätt blockerar vi oss själva i sådana situationer och allting hakar upp sig. Jag önskar att det gick att öppna upp det där hindret genom att trycka på en knapp eller något, så att vi alltid kunde prestera på topp. Men jag antar att vi får försöka att bara ta ett djupt andetag och komma ihåg att allting finns där, och om det inte kommer ut rätt den här gången finns det alltid fler chanser. Alla amerikaner behöver ju faktiskt inte förstå mig och jag lär mig trots allt med tiden.

Idag har jag:

• Tränat
• Sovit
• Ätit
• Tittat på idolavsnitt
• Solat och badat i en pool
• Pluggat
• Invigt TV:n med att kolla på ”Kärleken checkar in” tillsammans med Carro – Mys! 

Tyvärr lyckades vi inte vänta med överraskningen till Lisens födelsedag utan vi avslöjade överraskningen idag: Vi har hittat vanligt lösgodis i Isla Vista! För er kanske det inte låter så speciellt, men ni vet väl hur det brukar vara utomlands?! Vi blev i alla fall överlyckliga och påsen försvann med ett svisch.

Yummie!

Lisen och Carro myser i min säng=)

Såhär ser det ut i alla svenska lägenheter i huset där jag bor på 26 Chapala Street. Vi bor i lägenhet 8, men jag sitter och pratar med tjejerna på tioan i klippet. Det är Jens i lägenhet nummer fyra som har gjort filmen! Filmen avslutas på Subway på State Street, den stora shopping- och huvudgatan i staden. Den är jättelång och det är en bit upp till de flesta roliga affärer. Bakom vårt hus i slutet av gatan som man ser lite av i början ligger stranden och beachvolleybollnäten:)

Det gick bra att vakna i morse och ta sig till lektionen. Jag är ju egentligen ingen morgonmänniska men här tycker jag verkligen om att gå upp själv, sitta och äta lite gröt och läsa/titta på nyheterna på datorn. Känner att jag blir lite allmänbildad och rakt emot mina gamla principer är det faktiskt skönt att ha gott om tid innan jag går till skolan.

Verkar ha en blivit indelad i en bra projektgrupp i businessklassen, politiken var kul som vanligt och på teatern fick jag hålla min presentation om mig själv. Jag lärde amerikanarna om vuxenpoäng, och hade klippt ut dörrar i en kaffemugg av papp och klistrat in bilder på en resväska, mat och ett leende bakom dem. Det fick symbolisera mig just nu. Dörrarna som öppnades var förstås också symboliska för att studenten och min resa hit öppnar nya möjligheter. Det var ganska kul, men en tjej som skulle presentera sig slutade aldrig prata och berättade typ om när hennes gammelmormor fyllde år. Seeegt! Carolines presentation var dock klockren. Hon ritade upp en apa på tavlan och satte fast olika saker i apans hand och på kroppen som skulle skildra henne. Det bästa var att hon berättade för alla att hon hade googlat hur en apa ser ut precis innan hon gick till skolan för att kunna rita av den, allt för att nästa sekund rita en kaninsvans på den och fråga sig om apor verkligen har svansar!

Efter skolan beger jag mig till Isla Vista för att betala min hyra för förra månaden. Tjejen som jag hyrde av verkar lite förvirrad. Först skulle jag ha betalat till min hyra till hennes rumskompis men det visade sig att de inte skulle träffa varandra och då fungerade inte det. Sedan skulle jag överföra pengar på internet men det gick inte heller bra. Därför skulle vi träffas senare i månaden och jag skulle ge dem till henne men igår ringer hon mig igen och ber mig åka till Isla Vista och betala hennes handpenning för nytt boende och på så sätt skulle vi vara kvitt. Det var omständigt kan jag berätta, för jag hade glömt att föra över pengar på kortet, och när det var fixat via lite assistans från Lisen var jag tvungen att köpa en ”money order” som jag inte fattade mycket av utan var tvungen att involvera en massa personer i affären för att lyckas med. Sedan fick jag springa till ett kontor och lämna in den för att slutligen äntligen få åka hem. Var så trött och hungrig, men när jag ska öppna dörren visar det sig att jag är utelåst. Gaaah! Får gå och möta Lisen vid skolan för att hämta nyckel innan jag till slut får komma in och vila lite. Orkar inte gå mer på ett tag nu.

Dagens avslutades med middag hos min friendship partner Kristen. Var mycket gott –medelhavsmat blev det – och jag fick prata massor med engelska med trevligt sällskap.

Ps. Jag hittade något mycket frestande i Isla Vista som nu ligger i min väska. Men tills vidare är det hemligt för Lisen fyller snart år… Carro tycker dock att det är dumt att vänta. Vi får väl se;)

Grattis på 19-årsdagen Grönis:D

Upp klockan sex, springa till skolan klockan sju, träna volleyboll med en massa fys- och konditonsträning klockan halv åtta, ta en löprunda runt fotbollsplanen, hoppa lite och springa uppför alla trappor klockan tjugo över nio, promenera hem klockan kvart i tio, promenera tillbaka till skolan och gå uppför alla trappor klockan halv fyra, vandra hem igen klockan halv sex, powerwalka klockan åtta och slutligen vila klockan nio. Det gäller at ta igen för diverse frosserier!

Jag stormtrivs här på Chapala 8 där jag bor. Vi har så roligt i vår lilla lägenhet, och det går knappt att jämföra med hur jag bodde förut. Här finns sällskap, prat, musik, skratt i mängder, god stämning och härliga personligheter. Idag gick vi över gatan till ett hotell som vår värd Mark tydligen har något att göra med för vi får ligga vid deras pool och sola och bada, och idag låg vi där och läste och pluggade tillsammans. Tillsammans är ett sådant bra ord. Tillsammans tittade vi på One tree hill-avsnitt när vi åt tacos. Tillsammans gick vi på powerwalk och letade efter avokadoträd. Tillsammans, vi på Chapala 8.

Vi har bestämt vad vi ska göra för projekt i klassen för hållbar utveckling – Art out of trash! Vi ska samla skräp som går att återvinna och låta skolans konstavdelning (förmodligen) tävla i att göra konst av det. Det ska bli till en utställning med fakta och information om återvinning, miljö och hållbar utveckling. Kommer bli kul och min grupp är bra (inga svenskar dessutom). Nu är det snart dags för sängen, och jag ska ställa minst två alarm så att jag inte missar morgondagens businessklass!

Såhär bodde jag de första tre veckorna här! Detta är precis innan jag skulle flytta så jag har inget lakan kvar, men ser ni madrassen jag sov på?! Det blev för hårt för rumpa och höfter så jag vek den dubbel där och låg med benen på golvet sista veckan.


Och såhär såg det ut innan min rumskompis flyttade


Garderoben...


Min nya sovplats=)


Mina nya rumskompisars sovplatser


Garderoberna:D

Jag måste bara dela med mig av gårdagskvällens roligaste! Genererade många fnissattacker både på restaurangen och när vi skulle sova. Kramp i magen blev det minst sagt.

Jag och Carro sitter och äter när jag ska berätta för henne att jag och Lisen under dagen har införskaffat två skurhinkar, en tvättkorg, en dörrmatta och en whiteboard. Hon hör dock inte när jag säger att ”Vi har köpt…” utan vänder sig om mitt i min meningen och tittar på mig för att höra mig sitta och rabbla ”…två hinkar, tvättkorg, en dörrmatta…” för mig själv på en fin restaurang. (Kan ni se det framför er?!) När vi sedan skulle gå och lägga oss skulle Carro härma det och börjar säga namnen på diverse köksredskap och husgeråd rakt ut i luften. Oj vad vi skrattade, och så fort jag tänker på det börjar jag skratta igen. Låg och fnissade så tyst jag kunde för mig själv när vi skulle sova för jag kunde verkligen inte sluta.  Jag förstår inte hur man skulle kunna hålla masken!

Jag dööööööör! Tror aldrig att jag har ätit så här mycket mat i hela mitt liv, och ni som känner mig vet ju att det inte säger lite. Min mage är helt fullproppad och var det långt innan kvällens middag var uppäten, ändå finns det liksom inget stopp i mig. Låt mig ta allt från början.

Jag hade tänkt skriva ett trevligt inlägg om att jag gick upp vid tio i morse och sjöng och bjöd Johan på tårta med alla andra för att det är hans födelsedag idag, tvättade, städade, sov lite, tog en power-walk med Lisen och därefter avsluta texten med lite bilder från hur mitt boende ser ut nu jämfört med tidigare. Det får dock bli en annan dag för istället spårade mina planer ur och allt kommer istället som vanligt att handla om mat. Precis när jag och Lisen har kommit hem från vår power-walk får vi veta att alla ska gå ut på piren och äta födelsedagsmiddag på en restaurant. Och det är ingen liten billig snabbmatsrestaurang vi går till utan en fin rackare. Jag beställer lax, varma grönsaker och pommes frites och till det får man även en hel tallrik med sallad. Innan huvudrätten serveras dessutom baguetter med smör, jag äter lite av Carros sallad och några krutongbitar doppade i skaldjurssoppa, vi smakar på ett ostron som några av killarna har beställt till förrätt och jag dricker ett helt glas Coca Cola. Glaset med Coca Cola fylls på så fort det är uppdrucket, och när jag har ätit upp min mat får jag två rostade bröd av Carolin som hon inte orkar. Det hela avslutas med en godisbit. Jag fick helt seriöst knäppa upp kjolen redan innan jag började med huvudrätten och efter den åkte även västen min upp. Ibland tror jag att det är något allvarligt fel på mig, men det var fantastiskt gott – det bästa jag har ätit på länge. Och betalar man drygt tvåhundra kronor för en middag måste man ju få valuta för pengarna! Det blir ju inte var dag…

Jag och Carro satt i mitten av långbordet som var uppdukat för hela sällskapet på femton personer vilket innebar att vi inte riktigt kände oss inne i varken samtalen till höger eller till vänster om oss. Vi ville dock gärna tro att vi var med så vi satt och skrattade med dem i deras konversationer när vi tjuvlyssnade på vad de sa, ända tills vi kom på oss själva med hur töntiga vi var. Då började vi skratta åt oss själva istället och sedan kunde vi inte sluta. Caroline utstötte en massa höga ljud hela tiden när hon skrattade och jag höll på att spy av allt jag stoppat i mig. Som Caroline sa; ”Det var tur att den där sista broccolin åkte åt rätt håll till slut”. Ja kära hjärtanes, what a night!

Tårtkalas på morgonen!



Uppknäppt ska det va'!

Kvällen i Isla Vista blev riktigt lyckad. Vi spelade lite kortspel här hemma först innan vi tog en taxi till party-orten nummer ett. Jag och Carro var tvungna att gå på toa när vi kom fram och helt plötsligt hade alla försvunnit. Vi hade inga nummer till de personer som hade mobil med sig vilket gjorde att vi ägnade säkert en timme åt att hitta det huset som de andra befann sig i. Vi lyckades dock ganska tidigt få tag i en av dem vi letade efter och han gav oss numren till alla andra och de berättade vilket hus de befann sig i; 6615. Problemet var bara att det huset inte gick att hitta. Personerna i huset bredvid sa att det var åt höger, men när vi gick ditåt sa någon annan att vi skulle gå åt vänster. Några sa att numret inte ens existerade. När vi till slut lyckades hitta rätt ställe hade polisen kommit dit och festen tog slut. Vi begav oss därför ut på gatan och där träffade jag Emil, Johan och Jocke m.fl. och då försvann mina rumskamrater återigen. Det gjorde inte så mycket för som vanligt när jag är med Johan ledde det till att jag fick prata massor med engelska. Vi träffade nämligen en amerikan som jag fick förklara hela mitt projektarbete för. Perfekt träning! Efter ett kortare stopp på Subway gick vi till en lägenhet i närheten där en massa svenskar stod och dansade, men där fanns även schweizare och då fick jag även prata tyska. Förstår ni att jag hade en bra kväll eller?

Kvällen citat är mitt sms till Carro när hon vid halvtre-tiden har kommit hem och insett att jag inte är där:

”Don’t worrie! I’ll come home sometime but I have just found a cookie so I’m very pleased:)”

Idag var det även en konstig kille framför oss I affären som är värd att citeras. Vi ska handla kanske fem saker och han har en hel korg full med saker. Vi står och pratar om annat men så frågar Lisen oss andra och sig själv varför vi inte bara hade ställt oss i kön före honom. Då vänder han sig om och utbrister:

”Isn’t it nice when people don’t understand you and you can just stand behind them and talk about them. I do that all the time too.”

Okeeej, för det första hade vi ju inte ens sagt speciellt mycket om honom. Och för det andra, hur kunde han veta att det enda vi sa var just precis då?! Han var faktiskt amerikan.

Måste även visa en bild på våra nya husdjur nu när råttorna har hållit sig borta ett tag. Vi har ett getingbo precis utanför förnstret! På väggen och i luften, alla små prickar är getingar. Vår värd Mark tog bort dem för någon dag sen men nu är de tillbaka igen:(

Idag har jag gjort min första shopping sen jag kom till USA. Medan alla andra har köpt kläder och accessoarer som galningar har jag hållit igen och bara lagt pengar på mat, boende och skola – tills idag. Jag har nämligen hittat en ny favoritaffär, en antik- och secondhandaffär. Miljövänligt och billigt, så då kan du väl inte ha så mycket emot det pappa?! Jag hör nämligen en liten röst (pappas) i mig varje gång jag handlar som ifrågasätter nödvändigheten med mina inköp och jag tror att det delvis är det som gör att jag faktiskt inte köper överdrivet mycket saker. Men idag kändes det värt pengarna. Okej, jag kan erkänna att en av de saker jag köpte är ett par klackskor som är i minsta laget men väskan behövde jag faktiskt. Och skorna var otroligt snygga! Det fanns även en massa andra roliga saker i affären, bland annat en massa skyltar som skulle passa i Pub 63 uppe i Ö-vik. Jag och Carro ska dessutom lära oss att spela gitarr har vi bestämt och där fanns det billiga, begagnade gitarrer. Vi får se när vi slår till…

I morse när jag vaknade var mitt ena öga alldeles svullet, och det ömmar fortfarande lite. Hoppas att jag inte har blivit biten av något läskigt djur. I övrigt har jag varit duktig och pluggat en massa idag och nu är det snart dags för utgång efter som vi är lediga imorgon. Det är ju Labor Day här!

Puss och kram

För bara 170 kronor ungefär!

I natt drömde jag att jag och Johan var på det där utestället som vi var på i onsdags. Vi stod själva på scenen och dansade när mannen med stort M plötsligt kommer in; Lasse Berghagen. Det sätts på svensk dansmusik och Lasse bjuder upp en annan tjej till att dansa men han ser att jag kan låten som spelas och jag tycker att han verkligen borde komma fram till mig istället. Jag kan ju dansa! Efter ett litet tag går min önskan i uppfyllelse och vi dansar. Jag kommer inte ihåg exakt hur allt gick till men jag tror att jag på något sätt berättar hur stort ögonblick det där är för mig och att han har varit min idol sen jag var sju. Sedan ger jag honom verkligen en kram och då blir han alldeles rörd. Han säger att han har så svårt att inte gråta när andra gråter, fast grejen var att jag ju inte ens grät, jag var bara lite känslosam. Jag kände mig tvingad att pressa fram några tårar innan han skulle hinna titta på mig. Efter det är vi plötsligt på en promenad i skogen och jag berättar om hur vi har skämtat om att det var för att jag flyttade från Sverige som han blev sjuk, om att jag kan massor av hans låtar och om spexfotot i nian när jag var utklädd till honom. Jag berättar dessutom att min morbror Arne har kört honom i bussen och jag frågar om han minns det. Han minns det lite halvt och slutligen berättar jag om Centerstämman i våras då jag och Katarina stod och sjöng med när han uppträdde och han gav oss en slängkyss för att vi kunde alla texter. Jag har för mig att han sa att han mindes det. Sen tror jag tyvärr att jag vaknade, men det var en toppendröm i alla fall. Fem av fem toasters!

En riktig slappisdag blev det idag. Sola lite på stranden, äta glass på yoghurtland, sova lite och sedan dra sig ner till lägenheten under för att bara ta det lugnt. Vi spelade kort, de som kunde spelade gitarr och sjöng. Så himla mysigt att lyssna på. Jag och Carros ska också lära oss att spela gitarr! Till sist satte vi på ”SOS – Segelsällskapsresan” med Lasse Åberg och låg i sängen och skrattade åt hur dåligt rolig den är.  Slut för idag, tack för idag!

Gårdagskvällen var stundtals mycket rolig och trevlig och stundtals lite seg. Jag, Lisen och Carro hade mycket roligt på vår lilla ”förfest” när vi åt kex och ost, browniebitar och sjöng en massa. Därefter gick vi ner till födelsedagsfesten som jag tyckte var lite seg, och rätt var det var försvann alla i en partybuss till Isla Vista. Det finns nämligen minibussar som man beställer som en taxi, där man får plats säkert tjugo personer och i vilken det tydligen ska finnas en strippstång och allt möjligt. Jag, Lisen och Carro blir dock lämnade kvar för vi skulle gå och hämta pengar i lägenheten, så jag och Carro får ta vår egen taxi och Lisen stannade hemma.

Väl framme i Isla Vista var det precis som vanligt helt fullt med människor fram till klockan 12 då musiken tystnar och det blir helt dött. Vi sprang och letade efter en efterfest ett tag innan vi kom fram till det huset jag var i för någon vecka sen, där det var en tjej med facklor på rockringen. Satt och pratade framför brasan hela kvällen och det var väldigt trevligt! Efter ett stopp hos killarna på vägen hem, med gitarrspel och sång, gick jag sedan och la mig vid femtiden. En ganska lugn men väldigt trevlig kväll blev det alltså för mig.

Jag och Carro


Grr!


Haha jag får lite flashbacks till kladdkaka med Bella, Císsi m.fl :D

Idag har jag legat på stranden i några timmar, handlat mat och skurat golv. Usch vad det var smutsigt, men nu är det fint! Har precis gjort mig i ordning för 19-årskalas i lägenheten under oss. Därför kommer jag tyvärr inte skriva mer nu, men jag uppdaterar igen imorgon bitti, alltså ikväll för er.



Jag och Carro fick något i ansiktet när vi badade idag:S



It's getting hot in here!


Jag och Lisen är redo!

Idag har jag varit här i precis en månad och den här dagen startade betydligt bättre än gårdagen. Jag vaknade som jag skulle klockan 6 – jajamensan, här är man uppe med tuppen vet ni – och sprang till min volleybollträning vid kvart över sju, inte för att jag var försenad utan som uppvärmning. Till skillnad från förra gången var träningen jättekul idag. Hade funderingar på att byta från advanced till intermediate volleyball innan eftersom att nätet är så högt och jag knappt fick några passar senast, men idag var det andra bullar. Jag lyckades få över smasharna och då fick jag också fler passar och uppmuntringar. Dessutom satte jag fler servar än vad killarna gjorde!

Sedan tog jag det lugnt och lunchade lite med några kompisar innan det var dags för Projects in sustainability. Jag kommer troligen att arbeta med ett projekt i composting/recycling och vi håller på att spåna på en massa förslag och idéer.

Varje första torsdag i en månad brukar det tydligen hända en massa skoj på stan här för att de firar att det är fullmåne. Jag gick uppför hela State Street ikväll och det var jättemånga dans- och musikuppträdanden. Dessutom var det utomhusbio bakom domstolen, och det var dit jag var på väg. Jättefint område och park, och vädret var perfekt med fullmånen ovanför bioduken och en del stjärnor utspridda här och var på natthimlen. Tyvärr hade vi inga filtar och jag hade inte kläder efter väder precis så jag blev ganska kall och fuktig av gräset medan jag satt där i två timmar. Vi såg en film som hette Sea Biscuit och handlade om en jockey som red hästar. Stundtals var den riktigt bra, men den var som sagt lång och blev lite seg och utdragen. Trots det var det ändå lite mysigt. Knallade hem till killarna och satt och tittade lite på you tube-klipp efteråt innan jag gick hem. På vägen fick jag sällskap av en 27-årig, skådespelande Costa Ricoan (säger man så?!:P), vilket var trevligt. Det jobbiga var bara att han fortsatte att gå med mig nästan hela vägen hem och frågade om jag ville ta en månskenspromenad med honom. Han var förvisso trevlig men jag har mina principer och det blev lite dålig stämning när jag inte kunde förklara varför jag inte ville träffa honom igen och varför han inte fick gå med mig längre. Men, men, vad ska man göra?! Förutom att sova nu! God natt=)

Ps. När jag kom hem var det en skunk på parkeringsplatsen utanför vårt hus. Det var lite obehagligt så jag var tvungen att smyga fram lite försiktigt, för man vill ju inte bli alldeles förpestad av skunk! Det gäller ju att lukta lite fräscht, även om det är oerhört varmt här nu och man är schvettig nästan dygnet runt. Kan ni föreställa er det, Rebecca och Erika?!

Jag på väg till skolan i eftermiddags


Idag var jag en riktig hurtig tjej och tränade extra efter volleyn. Måste nämligen få upp spänsten lite för att kunna smasha på de höga näten, så jag spräng bl.a uppför de här trapporna som vi dessutom måste gå uppför varje dag för att komma till skolan. Det är vad jag kallar vardagsmotion!


Fullmåne och månandens första torsdag innebär full rulle på stan


De här männen var lite roliga för det sprang omkring i en ring med järnstavar i händerna. Sedan tog de bara tag i varandras stänger och gjorde lite snurrar, ungefär som när vi dansar långdans hemma. En lite annorlunda grej att träna, men alla får ju gilla vad de vill:P


Slutligen en bild från utomhusbion

I morse vaknar jag av att alarmet ringer. Problemet är bara det att det inte är min signal som ljuder utan Carros. Jag slår upp ögonen och ser att det är ljust i hela rummet, och det brukar det inte vara när jag stiger upp. Det visar sig att klockan är nio och att jag har försovit mig för att min mobiltelefon (eller pappas egentligen och numera hatar jag den!!) har dött under natten så att inget alarm har satts igång. Min lektion hade börjat klockan åtta och det var bara tio minuter kvar tills den skulle sluta – Inte en chans att jag skulle hinna alltså. Det värsta av allt är att min lärare hade sagt att om det är någon lektion på hela terminen som ni inte vill missa så är det dagens, eftersom att vi skulle dela in oss i grupper inför höstens projektarbete på den lektionen. De som inte är där sätts ihop i en grupp och det brukar bara vara oseriösa personer i dem. Tydligen har ingen av dessa grupper någonsin fått godkänt på sitt arbete som 40% av betyget. Klarar man inte den klarar man därför med största sannolikhet inte heller kursen. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till nu! Gick förbi hans kontor tre gånger idag men han var inte där, och jag har även ringt och pratat in ett meddelande på hans telefonsvarare. Förhoppningsvis löser det sig, men annars blir det problem. Typiskt alltså. I förrgår ställde jag två alarm för att jag var rädd att försova mig, och igår vaknade jag innan alarmet ringde för att jag drömde att jag skulle komma försent till volleybollen, men inte idag såklart! Jag slängde i alla fall i mig lite yoghurt och sprang till skolan för att komma i tid till nästa lektion vilket jag lyckades med, dock helt svettig och äcklig. Avslutar inlägget med något positivt åtminstone: Min säng/två tjocka madrasser som ligger på golvet har äntligen kommit. Nu får vi alla i lägenheten sova skönt så att vi kan försova oss ännu fler gånger. Eller?!

Igår på volleybollen använde vi ungefär en sådan här attackmaskin. Det ni, var lite annorlunda måste jag säga. Kul, men läskigt för bollarna kom verkligen flygande jättehårt!

Toaletterna här ser inte ut som de gör hemma. En av de första sakerna jag tänkte på när jag kom hit, redan på LA:s flygplats, var att vattnet stod jättehögt i toalettstolarna. Det känns som att de slösar ännu mer vatten här på att spola än vad vi gör hemma, men jag är inte säker på att det faktiskt är så. Hur som helst är jag alltid rädd att doppa handen i vattnet när jag ska torka mig även om det egentligen kanske inte är så nära, åtminstone inte på alla toaletter. Det är bara som det känns eftersom det är annorlunda mot hemma. Spolningen är som en kran på sidan istället för en plopp där uppe, och det på offentliga toaletter är det ett hopp i toaringen. Slutligen måste sägas att i skolan har de färdiggjorda sitsskydd som gör att man slipper stå och lägga papper på ringen som ändå alltid ramlar ner. Mycket smart tycker jag!

Haha ett mycket intressant inlägg för er alla tycker jag, som går in lite mer på detalj om hur det är här. Hoppas att ni uppskattar det:P

Och här har ni it all in a picture som jag fotade idag i skolan!

Om två dagar har jag varit här i en hel månad – kan ni tänka er vad tiden flyger iväg – och nu tycker jag att det börjar bli dags att ni får veta lite mer om hur vardagen i Santa Barbara och Kalifornien ser ut. Jag har nämligen gjort en del iakttagelser medan jag har varit här som jag tänker dela med mig av. Med jämna mellanrum, när jag som idag inte har gjort något speciellt, kommer det att komma fördjupningar om varje iakttagelse.

1. Toaletterna är annorlunda. Vattennivån är högre, designen och spolningen annorlunda och de har färdiga sitsskydd
2. De är mycket mer miljömedvetna än vad jag förväntat mig
3. Matvarorna påminner massor om de i Sverige, så det är kul att gå och handla och det går att få tag i fräscha och nyttiga produkter
4. Alla är jättehurtiga och smala
5. Alla är så sociala, trevliga och öppna, precis som jag vill ha det!
6. Gräsmattorna är jättegröna och jämna
7. Det finns många uteliggare
8. Det är väldigt stränga regler och poliser
9. Det finns många spansktalande personer och massor med mexikanska restauranger
10. Det är lätt att bli bjuden på fest

Lisen och Carro med utsikt från skolan när vi tog en liten kvällspromenad idag. Skulle titta på tjejernas fotbollsskollag men det kostade tre dollar så vi spenderade de pengarna på annat istället, (yoghurtland *host*).


Carro skulle försöka se sur ut med munnen. Ni kan ju bedöma själva hur bra hon lyckades:P


Och det här inlägget får avslutas med en piruett!

Nu sitter vi här jag, Carro och Lisen, med tända doftljus, kvällsmat och första säsongen av Svensson Svensson på datorn. Jag skulle plugga lite egentligen men är för trött, så det får bli imorgon på dagen istället. Min businessklass och international politics-klass idag var roliga men dramalektionen var lite klurig. Vi skulle ha en konversation där vi bara sa nej men nejen betydde olika saker. Till slut blev man alldeles förvirrad av alla ”No!”, ”No?” och ”Noo?!”. Något jag däremot tycker om med den klassen är att det inte finns någon annan svensk med men alla är ändå väldigt öppna och trevliga vilket gör att jag får utnyttja min engelska. I de andra klasserna som jag hade idag är det fler svenskar än mig och det blir automatiskt att vi para ihop oss. Det är jätteroligt att umgås med svenskarna men jag tycker ändå att det är bra med lite variation.

Jag måste verkligen ha en förbannelse vilande över mig gällande sängar för tillfället. Efter att ha legat på den där tunna madrassen i mitt förra hus i tre veckor trodde jag att jag äntligen skulle få en god natts sömn – men icke! Vi bar ju ut soffan igår för att ersätta den med madrassen från killarnas lägenhet, och vid tolvtiden igår lade jag mig ner för att sova på den. Efter kanske tjugo minuter knackade det på dörren och då är det självklart killarna som undrar vart deras madrass har tagit vägen. Det visade sig att han som flyttat ut ur deras lägenhet hade tagit med sig sin madrass vilket gjorde att de inte alls hade en extra. De hade förvisso en stor säng men eftersom de är av det manliga könet kunde de inte sova i samma säng utan jag fick snällt bädda om, och Lisen och Carro fick sova skavfötters underst i vår 90 cm våningssäng. Killar alltså!

Lisen och Oscar försöker få ut soffan igårkväll


Jag och Carro äter underbart god söndagstacos


Carro var rädd för råttan i fredags så hon var tvungen att sitta på bordet när hon skulle sätta på musik. Dessutom kom hon på den brilijanta idén att vi skulle skrämma iväg råttan med eld!