johanna in california!

Mina vänner! Nu har jag varit hemma i ett par dagar och hunnit komma in hyfsat i det svenska livet igen. Känner mig fortfarande trött, men vet inte om det beror på jetlag eller på att jag fortfarande är sjuk i halsen (helt igensvullna mandlar).

Hur som helst är den viktiga frågan, hur känns det att vara hemma? Det är konstigt. Jag är ledsen över att Santa Barbara-resan är slut och tycker det känns tråkigt. Och jag saknar att bo med Lisen och Carro. Samtidigt är det kul att träffa alla igen. Dock känns det inte längre som om jag har varit borta i flera månader. Det är så naturligt att träffa alla igen att det känns som om jag bara har varit på semester i en vecka. Det känns som att jag alltid har sagt god natt till mamma, pappa och Katarina innan jag går och lägger mig, som om jag var hemma hos Elin och Cissi förra veckan och åkte bil med Tina och Åsa alldeles nyss, och som om vi fortfarande går på Ragnhild, hela klassen tillsammans. Allt är som vanligt här, och jag tror jag kommer sakna variationen av att vara utomlands, men det är ändå tryggt här på något vis. Tackade ja till att läsa nationalekonomi på Stockholms universitet i vår, så vi får väl se om jag genomför det eller hittar något jobb istället, men jag är glad att jag är hemma. Borta bra men hemma bäst säger man ju trots allt.

Nu är det julafton i Sverige och jag har som de flesta av er tittat på Kalle Anka. Snart är det dags för middag och sedan får vi väl se om tomten kommer med lite julklappar även i år. Jag vill i alla fall önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år. Efter det här inlägget kommer jag inte skriva något mer i denna blogg. Min resa är slut och Johanna in California är Johanna no longer in California. Jag vet att jag har svårt att skriva korta inlägg så att det går snabbt att läsa, men jag har varit med om mycket och genom den här bloggen kan jag titta tillbaka på min höst och minnas. Jag skriver därför mycket för min egen del, men jag vill ändå tacka alla er som har läst, kommenterat och givit mig respons på min blogg. Jag har läst och glatt mig åt allt ni har skrivit och över att se att det är en trogen skara släkt, vänner och bekanta som bryr sig om hur jag har haft det och som regelbundet går in och läser. Tack för att ni inte har glömt bort mig och för att jag har blivit så välkomnad här hemma, och tack alla i Santa Barbara för den här hösten. Om någon av er någon gång åker ut på äventyr hoppas jag att jag får följa det som händer er på samma sätt som ni har kunnat följa mig!

Återigen, en riktigt GOD JUL och TACK FÖR ALLT!

Och jag är så glad att det är snöigt här nu när jag har kommit hem!

Och som vanligt tittade jag i brevlådan när jag gick förbi, och då hade mamma lagt ett välkommen hem-kort där:P


 

Precis som Kalle och hans vänner önskar jag god jul!

 
Hoppas ni får massor med fina julklappar:)

The End

Jag är hemma i Sverige igen. Sitter på Arlanda och väntar på att få mitt bagage. Om några minuter ska jag gå ut och träffa min familj och jag ska krama Katarina först. Satte precis igång mobilen och välkommen hem-smsen hade börjat komma. Känns så bra att inte vara bortglömd och det är så kul att vara hemma igen. Flygresan från Amsterdam var jobbig. Först fick vi sitta och vänta vid gaten i en och en halv timme extra och sen fick vi sitta på planet i TRE timmar innan vi lyfte. Men när vi väl var i luften sov jag bara och vips var vi här. Innan jag går ut måste jag bara ta en minut för mig själv. Andas. När jag lämnar det här rummet är min resa slut. Över. Finito. Men egentligen är det ju inget slut, det är en början på något nytt. Att åka till Santa Barbara var det bästa jag har gjort, men det bästa för den här tiden. Att börja på Ragnhild var det bästa jag har gjort för tre år sedan. För att något nytt bästa ska hända måste ju det andra ta slut. Men jag vill ändå bara knyta ihop det, tänka på mig, Lisen och Carro i sängen hemma på Chapala 8. Sedan ska jag gå ut. Och där står de, jag vet att de är nära nu. Och då blir det kramar!

Bakom den här väggen är utgången och där är de:D

Jag har suttit och läst igenom vad jag skrev på planet på väg till Santa Barbara den sjätte augusti. För 136 dagar sen tror jag. Så lång tid sen, ändå känns det som om det var igår. Jag trodde att jag inte skulle kunna hålla igång bloggandet. Tänk så fel jag hade. Sammanlagt har jag nu haft 194 antal inlägg och jag har skrivit någonting för varje dag här. Även om allt inte är jättekul för alla tycker jag att det är bra för mig själv också. Nu kommer jag kunna gå tillbaka och se vad jag gjorde under hela resan och ha det som minne. Tror att jag blev mer motiverad av att ha läsare än om jag bara skulle ha skrivit dagbok för mig själv, och därför har jag varit så aktiv. Det har ju också lett till att en del detaljer har utelämnats, men det kan inte hjälpas. En del har jag skrivit ner på annat håll, en del kommer jag bara ihåg i alla fall. Och mestadels har det varit rätt kul att blogga.

Nu lider den här bloggen dock mot sitt slut. Liksom min resa. Mitt äventyr. Jag ville ha en utmaning och det fick jag på sitt sätt. Samtidigt kan jag inte påstå att det någon gång har varit speciellt svårt eller speciellt tufft, trots att mycket, både roligt och tråkigt, har hänt. Jag, Lisen och Carro har alla haft perioder då vi har varit lite nedstämda, men det har man väl alltid. Jag har varit riktigt ledsen en gång tror jag, men det gick över fortare än det kom tack vare mina två älsklingar. En av de saker som har varit jobbig för oss, eller framförallt för Lisen har varit saker som har hänt hemma i Sverige. Precis när vi kom hit dog en av hennes kompisar i en bilolycka där han ensam körde av vägen. Någon månad senare dog en dotter till en familjevän i en rasolycka i Alperna. Hennes storasyster hamnade i koma, och deras bror som de var och hälsade på och som är kompis med både Lisen och Carro blev vittne. Dessutom voltade en av deras kompisar med bilen för ett tag sedan, dock utan några allvarliga skador. Allt detta har fått oss att tänka efter. Carro säger att ”Den som står med ett ben i dåtiden och ett i framtiden pissar på nuet”. Vi har försökt att lära oss av det och verkligen leva i nuet. Inte bekymra oss över saker som kanske oroar oss när vi kommer hem, inte önska att vi var någon annanstans, inte gräva ner oss i funderingar över det som har varit. Det är svårt. Många gånger har vi tänkt att vi inte tar tillvara på tiden tillräckligt. Att vi sitter hemma framför datorn när vi kan uppleva Kalifornien, eller att vi har varit på dåligt humör när det här var halvåret då vi bara skulle vara glada. Men samtidigt har det ju varit vår vardag. Man kan inte konstant gå på upptäcktsfärd och det är okej att vara ledsen om man är det. Bara för att vi är i Kalifornien kan vi ju inte låta bli att känna, och om vi aldrig är nedstämda blir det roliga ju inte lika roligt. Med det sagt vill jag säga att jag har varit glad nästan hela tiden och att jag har haft en av mina roligaste perioder någonsin. Jag har funnit vänskaper för livet, och då menar jag framförallt Carro och Lisen, men även Ylva, Maria och resten av flickorna. Jag har träffat kändisar (Benjamin Bratt<3<3), surfat, promenerat i bergen, varit på Disneyland, Universal Studios och Six Flags, sett Hollywood, sett San Francisco, shoppat, festat, träffat människor, pluggat, gråtit, skrattat så att jag har gråtit, dansat, ätit, diskat, flyttat, städat, badat, solat, sett på One Tree Hill:P, lärt mig, saknat, firat Thanks Giving, gått upp tidigt på morgonen, varit på opera, spelat volleyboll, spelat tennis, sett på NHL-hockey, sett på American Football, inte kört bil på hela tiden, pratat engelska, pratat mer svenska, letat, funnit, blivit utslängd från krogen, sett rika, sett fattiga, givit mat till uteliggare, delat, fått,, sett och hört.

Jag ville ha en utmaning. Jag klarade den. Vad väntar nu? Har redan planerat att volontärarbeta i Sydafrika nästa sommar. Vill se något som kontrasterar lite mot det rika Kalifornien. Min största utmaning nu blir istället vad jag ska göra i vår. Hur jag ska hitta ett jobba. Ska bli jättekul att komma hem nu, men vad händer sen? När allt gr tillbaka till vardagen, jul och nyår är över, och saknaden efter Santa Barbara sätter in. Det är där jag har min närmsta utmaning att klara av, och jag tänker gå in för den med all den energi jag har samlat ihop de här 19 veckorna och tre dagarna.

Har jag ändrats något under den här tiden? Det vet jag inte. Jag känner mig som samma gamla Johanna, men ni får väl avgöra själva snart. Åsa kommer säkert att kunna ge mig en bra analys över hur jag har utvecklats när jag har umgåtts med henne ett tag. Kan meddela er andra sedan, om ni inte märker nåt själva. Jag har oftast inga problem med att prata engelska, men jag känner heller inte att jag har utvecklats något enormt. Tycker att jag hade ett hyfsat bra flyt redan när jag kom, men sådant är ju också svårt att svara på. Jag kommer inte ihåg hur jag lät när jag åkte. Har nog lärt mig en hel del ”akademiska” ord men det är sällan man använder det vardagligt. För att få ett mer amerikanskt språk hade jag nog behövt på med amerikaner eller i alla fall umgås mer med dem. Samtidigt är jag nöjd med hur jag pratar, och jag har hellre bott med Lisen och Carro hela hösten och mått toppen än att jag skulle ha bott med en amerikanare som alltid röker på, fått ett amerikanskt uttal och bra ordförråd, men inte känt mig som hemma. Jag har fått diska och städa och tvätta, och det har inte varit några problem. Jag har gått upp i tid varje morgon utom en utan att någon har behövt väcka mig. Det har ändrats sen jag åkte, men jag kan inte lova att det stannar kvar när jag kommer hem igen. Nu vet jag ju att jag kan. Men jag ska försöka hålla kvar det. Och sen ska jag klara av våren, åka till Sydafrika och sedan börja plugga någonstans (helst i Uppsala) på någon linje som jag kommer fram till att jag vill läsa. Efter det ska jag fortsätta att utmana mig själv, om och om igen.

”Inte fastna, hela tiden gå vidare. Det är så man blir all you can be.” – The journey begins, 2009-08-06

Efter en orolig sömn vaknade jag allt annat än utvilad imorse. Hade svårt att sova även om jag hade det lyxigt, och jag drömde att jag kom hem och att en stor fest skulle hållas. Hela min släkt var där och vi skulle fira jul. Ylva, Maria A, Erika och gänget var där och skar upp grönsaker och fixade maten och jag kände bara att jag inte kunde bidra med någonting. Som att jag var jättelat och bara ett litet barn. Sedan skar de sig på någonting allihop, och alla började blöda. Väldigt obehagligt faktiskt.

Nu sitter jag på flygplatsen i Amsterdam och väntar på att planet till Arlanda ska komma. Det skulle ha gått nu men det är en timme försenat. Mer väntan… Sitter bredvid ett äldre par från Stockholm som har varit och rest runt i USA i fem månader och som jag såg redan på flyplatsen i L.A. De verkar rika och frun är jättetrevlig så vi har suttit och pratat ett tag. Mig går det alltså ingen nöd på.

Blev stoppad i handbagagekontrollen för min linsvätska var för stor (även om det var en liten flaska) och för att jag hade något i väskan som det tyckte var skumt. Som tur var fick jag behålla det för det är en julklapp till någon där hemma. Konstigt att jag kom ut från USA utan problem men inte från Holland.

Det är snö här. Snöade t.o.m. för ett tag sen men nu har det upphört. Lite ovant är det, samtidigt känns det ganska naturligt att se det. Har börjat tycka att det ska bli kul att komma hem nu. Saknar inte Kalifornien än, men jag tror det kommer. Känns dock inte som att jag har varit borta i nästan fem månader. Helknäppt det här med tiden.

Planet som så fint tog mig över Atlanten till snöiga Amsterdam.

Nu känner jag helt plötsligt. Inte att jag vill komma hem, inte att jag vill stanna kvar, utan att jag vill stanna på det här planet mycket längre än de tio timmar flygturen tar. Först var jag irriterad på KLM som jag reser med. de var otrooooligt (med Lisen-röst) dåligt organiserade när vi skulle boarda. Först var de sena igång och sedan tog det evigheter för att all personal bara skickade runt personer till olika köer och sa att olika rader skulle boarda och alla resenärer blev irriterade. Allt det är dock bortglömt nu för när jag gick på planet sa de att jag hade fått byta plats. Okej, tänkte jag. Det spelar ju ingen roll för mig var jag sitter, jag är anpassningsbar. Men när jag går mitt min plats komer jag in i första klass-avdelningen. Eller detheter kanske World Business Class eller nåt sånt, men hur som helst. Jag fick en fåtölj där ryggstöd och sits och fotstöd går att ställa in så att jag kan ligga ner, sitta bakåtlutad, sitta rakt etc. Dessutom finns det massage inbyggt och en liten bricka och TV i varsitt armstöd. I TVn finns massa filmer, musik och spel, så jag har tittat på The Proposal med Sandra Bullock. Har velat se den jättelänge och den var väldigt bra. Maten och servicen ska vi inte tala om. Tog ett liten glas champange för att fira platsen, och fick frukt och färskpressad apelsinjuice och nåt som liknar kräftor och nåt som liknar oxfilé och en massa annat. En flygvärd är ständigt här och passar upp på mig. FANTASTISKT! Synd att jag måste sova på planet nu när jag har så mycket saker att göra.

Kan det ha varit armbandet jag fick som gav mig tur på resan?


Min lilla TV-skärm.


Förrätten!


Efterrätten!



Frukosten:D

Jagfattarintejagfattarintejagfattarinte. Jag försöker känna efter hur det känns att jag är på väg hem nu, men det går inte. Känner mig bara tom. Är inte ledsen att jag lämnar USA, är inte glad att jag ska åka hem. Ibland känns det som att när jag kommer hem kommer den här resan bara att bli en dröm, något som aldrig riktigt har hänt. Allt går tillbaka till vardagen, man faller in i gamla spår och till slut är Santa Barbara bara en flyktig tanke någonstans långt bak i mitt medvetande. Det är så verkligt att sitta här i Kalifornien. Det var så verkligt att bo med Lisen och Carro. Hur kan det helt plötsligt inte vara verklighet? Hur kan det vara så långt borta?

   Jag sitter med en yoghurt, en fruktsallad och en Iced Vanilla Latte på mitt sista Starbucksbesök. Ni anar inte hur stora problem vi har haft med att lära oss uttala ordet latte. När vi ska beställa brukar det alltid sluta med ”:..can I have a lat(hrmbzwt), please?!” eller med ett frågande uttryck som att vi verkligen inte vet vad vi säger. Har nog blivit bättre, men jag är fortfarande inte helt säker. Fast de som står bakom disken har i alla fall börjat fatta vad det är vi vill ha nu.

   Jag var ju som sagt ganska hungrig. Eller egentligen har det gått bortom hunger nu, och jag har blivit illamående av det jag tryckt i mig. Kanske är därför jag inte känner något. Känslorna döljs av illamåendet. Dessutom vill jag bara gå ombord nu. Är trött på att vänta. Nu vill jag starta resan på riktigt.

Igår kväll fick jag och Elin skjuts av hennes granne Chris in till San Francisco. Först åkte vi förbi Golden Gate-bron och tittade lite, men man fick inte gå upp på den för den var stängd för fotgängare efter mörkrets inbrott. Vidare for vi till Greyhound Bus Station där jag skulle ta nattbussen till L.A. Jag hade 7 puonds i övervikt och fick därför ställa mig och packa om väskorna lite, men det var egentligen bara bra. Det gjorde att Elin stannade lite längre med mig så att jag inte behövde vänta där så länge och dessutom var det bra att ha lite koll inför incheckningen på flygplatsen.

Bussen var fullpackad och det gjorde det en aaaning svårare att sova än när jag åkte upp till SF. Fick dock några timmars sömn innan vi var framme i L.A. tog en taxi till Union Station där jag hade flyt och direkt fick tag i en buss till flygplatsen. Där började en trååååkig väntan utan mat (åt två madariner och en mintchokladpralin mellan klockan fem på morgonen och ett på dagen). Gaten öppnade inte förrän halv elva och jag kom dit vid niotiden. Hade nu bara ett och ett halvt pound övervikt och slapp igenom utan att behöva betala. De hade ändrat reglerna till att man bara får ha med sig en väska dessutom, men eftersom jag hade bokat min biljett redan i juli undkom jag den regeln.

Måste bara snabbt gå igenom de sista iakttagelserna:P

Iakttagelser från Santa Barbara 7; Det finns många uteliggare

Som ni säkert har märkt då jag och Carro har gått och skänkt mat till hemlösa finns det en hel del hemlösa i Santa Barbara. De går omkring med sina kundvagnar helt överfyllda med kläder och väskor och personliga tillhörigheter och de verkar ”bo” på olika bänkar. Deras tiggarmetoder är dock lite roligare här än hemma i Sverige för de verkar ha lite humor. Någon sitter med en mugg på ett fiskspö och har en skylt som säger ”Fishing for Dollars”, en annan ber oss att ge honom pengar för bränsle till hans rymdskepp och någon säger ”Won’t lie, need beer!”.

Iakttagelser från Santa Barbara 8; Det är väldigt stränga regler och poliser

Om man går emot en röd gubbe när man ska gå över gatan är det jättelätt att få böter. I början på hösten hade någon fått böter bara för att sätta ut en fot i gatan innan det slagit om till grönt. En volleybollcoach som jag träffade i början hade blivit förhörd av två poliser då han var på väg att hämta sin skotermoppe vid en parkeringsplats. De frågade varifrån han kom, vad han gjorde där och vart han skulle. De ville t.o.m att han skulle legitimera sig, men då fick de ett samtal och var tvungna att cykla iväg. Det var tydligen inte okej att ”hänga” vid parkeringsplatser eller nåt, och det var därför han blev utfrågad. Poliserna skriker alltid och är över-auktoritära. Men i en delstat i närheten av oss var det ännu konstigare regler. En taxichaufför berättade för mig att där fick man böter om man inte korsade gatan i 90 grader utan sneddade över den.

Iakttagelser från Santa Barbara 9; Det finns många spansktalande personer och massor med mexikanska restauranger

Kalifornien har en gång varit mexikanskt så överallt finns det mexikanska restauranger, taco-ställen, fish taco-restauranger etc. Och man hör spanska hela tiden. Tyvärr har det inte hjälpt mig att komma ihåg mina spanska-kunskaper.

Iakttagelser från Santa Barbara 10; Det är lätt att bli bjuden på fest

Åker man till Isla Vista kommer man i stort sett alltid in i något hus där det är fest, och om inte annat är det alltid dansgolv i folks trädgårdar fram till klockan tolv då det måste vara tyst. Annars kommer polisen och skriker. Svensk-gänget brukar heta på facebook att det är fest och skicka ut inbjudningar till födelsedagsmiddagar etc till en massa svenskar i Santa Barbara. Ingen behöver känna att de aldrig får komma på fest i Santa Barbara, även om man inte är bjuden till allt. Det finns alltid någonstans att gå om man är sugen. Bör dock tilläggas att jag, Carro och Lisen mest har varit hemma på sistone och myst istället för att vara ute och festa. Hemmamys är nästan roligare med rätt sällskap<3

Nu är min USA-resa i stort sett slut. Om några timmar (kl. 11) ska jag sätta mig på en buss ner till L.A. imorgon bitti kommer jag vara framme och då ska jag försöka ta mig till flygplatsen på något sätt. Vid femtiden går jag på planet som ska ta mig till Amsterdam och vid femtiden på söndag eftermiddag kommer jag att träffa min familj på Arlanda igen. Det är en obeskrivlig känsla det här; att hela resan nästan är över, att jag kommer träffa er alla så snart. Jag kommer att skriva blogginlägg på planet, men jag kan inte uppdatera förrän på söndag kväll eftersom att jag inte har tillgång till internet förrän då. Men den som väntar på något gott:P

Jag, Elin och Linda var och köpte de sista julklapparna i dag. Eller ja, typ de sista. Gick runt i en galleria och hade det trevligt. Sedan har jag och Elin haft lite sånguppträdanden här hemma, precis som på den gamla goda tiden. Vi saknar Ragnhild! Och idag var det julkul som vi missadeL Vi har också upptäckt att Elin ser ut att vara nästan lika lång som mig:O Har jag krympt eller är det hon som har växt?! Får se vad ni säger när jag kommer hem. Nej, nu ska jag försöka stänga väskorna och väga dem. Låt oss hoppas att de har gått upp mindre än vad jag och Elin har gjort här;) Ses om två dagar!

Puss och kraaaam<3

I förmiddags åkte jag, Elin och Linda till ett naturreservat och satte oss på en bänk. Solen har tittat fram igen och det så varmt att man svettades och nog till och med fick lite färg i ansiktet. Vi hade utsikt över en liten sjö och skogar och berg, och på promenadvägen framför oss sprang/gick det förbi en massa människor som vi kunde studera. Vi åt lite frukt och mackor och hade det allmänt bra.

Sedan åkte vi hem och jag började packa. Elin som är städgalen får panik för att det är så stökigt i hennes rum nu men det kan inte hjälpas. Det är svårt att ha hela sitt liv nerpackat i två väskor. Hur som helst fick jag ner i stort sett allting, men jag ska köpa lite fler saker imorgon och risken för att jag får övervikt är påtaglig. Men det blir väl till att slänga några av Katarinas julklappar då så ska det säkert gå bra;)

På kvällen gick jag och Elin ner till Linda för att ha lite vin/kex/ost-kväll. Var väldigt mysigt även om det inte blev så mycket vindrickande. Kvällen spårade dock på andra vis; vänta bara tills du får höra det här Elin M! Hur som helst, det blev en bra sista kväll i San Francisco. Imorgon är det slut…

Utsikten pappa!


Linda och jag:)

Det hänger en dimma över San Francisco och regnet ligger i luften. Man kan ju lugnt säga att staden skulle kunna visa upp en finare fasad, även om den är väldigt vacker bara såhär. Problemet är bara som idag när jag var på Alcatraz och turistade helt för mig själv; det blir en aaaaaning kallt. Men jag tog en jätteäcklig kaffe och blev varm och pigg igen.

Som sagt, jag turistade en massa idag. Först åkte jag och Elin in till San Francisco och shoppade lite på en av de stora gatorna där. Sedan lämnade Elin mig och jag tog en färja ut till Alcatraz, ni vet den där fängelseön som det var omöjligt att rymma från. Jag gick runt där i två timmar och tog en maaaassa kort som en äkta turist. Man gick omkring med hörlurar och lyssnade på en guidad tur så det såg så roligt ut när alla gick och följde instruktionerna på sina hörlurar. Walk all the way down to the sign saying “library”. Go through the door and stop. If you want to, you can sit on one of the benches. *Alla sätter sig på en bank* osv.

Tyvärr hann jag inte titta på garden där fångarna fick ha rast för sista färjan skull snart gå. Jag var på väg dit men en vakt stoppade mig på vägen. Jag sa att det var första gången jag var där och då frågade han vart jag kom ifrån. När jag svarade Sverige blev han förvånad. ”Oh, I couldn’t tell. I wouldn’t have guessed that you come from another country. I didn’t hear that.”  YEEEES, great success! Det är första gången någonsin det händer. Vi hade förvisso inte pratat så länge och han kan ju ha hört lite dåligt men han sa att jag hade lite sydkalifornisk dialekt. Skönt, nu är min resa fulländad och jag kan åka hem nöjd. (Ha inte för höga förväntningar dock, dels är sydkaliforniska INTE fint och en timme efter var fick jag frågan om jag var tysk så…)

Ja, efter mitt besök där var avslutat åkte jag tillbaka in till centrum. Satt bredvid en mycket pratglad dam som bodde på Hawaii på bussen vilket ju alltid är trevligt. Jag gick till en stor shoppinggalleria för att köpa en BH på Victoria’s Secret (350 kr!!!!). Kände att jag borde ha i alla fall en innan jag kommer hem. Innan jag hann dit blev jag pålurad tre ögonskuggor av en försäljare i gallerian. Hon var från Tyskland och det var hon som frågade om jag också var det. Jag sa nej, men att jag kunde tyska och sedan pratade vi tyska nästan hela tiden. Flöt på riktigt bra. Var kanske en lite oplanerad utgift men hon gav mig ett pris som var mycket förmånligt. Jag=Lättlurad.

Träffade Carl som jag pluggade med i SB en snabbis också, för han var här över dagen. Tittade lite på julgranen och isrinken vid Union Square och jag åt en hamburgare bara för att få lite energi. Blä! Men det var kul att träffa Carl. På kvällen gjorde vi flickor oss fina och gick till en Irish Pub ett tag. And that’s my day!

Elin och jag åt lunch på Thairestaurang



Haha med bandspelareni högsta hugg!


Såhär såg det ut i isoleringcellen. När dörren stängdes blev det helt mörkt.



Och annars var det fullt med gallrade (kan man säga så?!) celler.



Jag och en vaktsnubbe-docka:P



Där någonstans ligger San Francisco. Som sagt, det hade ju kunnat vara finare väder...


Här hackade en av de enda tre som lyckats rymma från ön sig ut mha av bl.a en sked. De har aldrig blivit sedda igen efter att de hoppade i det iskalla vattnet.



Jag hamnade också bakom lås och bom....Eller?!


Eftersom att jag var själv fick jag ta alla bilder på mig själv själv, men här var det en snäll man som erbjöd mig lite hjälp:P


Elin i hennes lilla blåa sportbil:P


Linda och Elin får avsluta detta inlägg:)

Imorse när Elin vaknade satt 7-åringen i trappan och väntade på att få väcka mig så att jag skulle följa med till skolan. Han blev tvingad att äta frukost först, men sedan kom han och skulle hoppa på mig. Han var dock lite odiskret och jag vaknade av att han kom klampandes in i rummet. Fick därför låtsas sova en gång till så att han kunde väcka mig på riktigt sen. Tog en promenad till hans skola och därefter gick vi och åt frukost hos Linda. Medan barnen var i skolan åkte vi till Stanford Mall och satt utanför Starbucks och snackade med Tess. Gick runt och tittade lite också, men det blev inge shopping idag. Det väntar jag med tills imorgon.

Tisdagar är Swedish Pancakes-Day här och Linda och Elin lagar alltid svenska pannkakor tillsammans åt barnen. Idag var vi hos Linda och det var mycket gott. Tyvärr fattades sylten men jag klarade mig. Efter att 7-åringen skrikit och gormat ett tag åkte vi med honom till hans gymnastik. Han tycker att den är tråkig och protesterar tydligen jämt. Stackars Elin säger jag bara… Satt och tittade på när de hade gymnastik men hans grupp var längst bort i hallen och därför såg vi honom ingenting. Tittade bara på en massa söta småflickor och ett gäng otroligt duktiga tjejer i kanske 15-årsåldern som gjorde volter och hängde i barren och allt. Skulle kännas så skönt i kroppen att bara få känna hur det känns att kunna kontrollera sin kropp på det sättet som de kan.

Efter middagen åkte jag, Elin och Linda in till San Francisco. Vi åkte upp högt upp i staden och tittade ner över alla upplysta gator och därefter åkte vi till Pier 39 och turistade lite. Mycket vackert, även om det inte riktigt går att skildra i korten. Mysig kväll blev det i alla fall och San Francisco har hittills levt upp till förväntningarna.

När vi gick förbi båtarna till Alcatraz såg vi en kvinna som säkert var uteliggare eller nåt stå och hänga in genom ett fönster till huset där man köper biljetter. Det såg nästan ut som att hon höll på att göra inbrott, eller så hade hon hängt därinne och höll på att klättra ut. Hennes tröja var för kort så magen hängde över och så visade hon skjärtskåran. Raa-ackligt! Ville bara säga det för när jag skulle ta en bild såg hon oss och vi var tvungna att springa för vi var rädda att bli nerskjutna:P





Ett hus i Elins område. Här går de verkligen in för julpyntandet:)



Det är såhär man går upp i vikt i USA:P



En jättefin gran nere vid Pier 39. Det låg massor med paket under och julmusik spelades i högtalarna.
Myyys-stämning!

Så har jag då spenderat min första heldag hos Elin. Dagen blev dock ganska kort eftersom jag inte vaknade förrän klockan halv ett då Elin körde upp mig ur sängen. Men med tanke på hur jag spenderade gårdagsnatten tycker jag att jag borde vara ursäktad.

Idag fick jag se hur Elin har det en helt vanlig dag på jobbet. Vi spelade lite spel med 7-åringen, åt middag, körde 7-åringen till brottning, hämtade honom, tvättade, vek kläder osv. 7-åringen verkar tycka om mig och enligt Elin uppför han sig mycket bättre än vanligt för att han vill imponera på mig. Jag lärde honom att äta ordentligt med kniv och gaffel och han har bestämt sig för att han vill väcka mig någon morgon så att jag kan gå med Elin, hans syster och honom till skolan. Hans syster är 10 och är väldigt lätt att tycka om. Hon är trevlig, skötsam och kul att prata med och den enklaste att hantera. 7-åringen kan nämligen vara väldigt omständlig och tjurig. Men tonåringen är värst. Han är en riktig besserwisser och är väldigt kaxig mot Elin. Mig pratar han knappt med. Suck för hormoner alltså!

På kvällen såg jag och Elin en film; Coraline. Den var tecknad och lite småläskig, fast inte så att man blev rädd. Bara lite mardrömslik. Har sett betydligt bättre filmer men den var väl helt okej. När den var slut var vi båda trötta och eftersom Elin ska upp och jobba imorgon är det bäst att gå och lägga sig i tid.

Nu har jag lämnat mitt kära Santa Barbara och befinner mig hos Elin Blonda i San Fransisco. Jag åkte buss hela natten och det gick väldigt bra även om det känns som att det blev mycket halvsovande. Jag hade ett helt säte så jag kunde ligga ner, men de var lite hårda vilket gjorde det svårt att hitta en skön ställning. Klockan nio i morse var jag framme och Elin stod så snällt utanför och väntade på mig (ja, jag var sist ut ur bussen). Oj vad kul det är att träffa henne igen, men det känns helt naturligt. Inte alls som att vi inte har setts på fem månader (idag) utan som att vi har varit borta över ett påsklov eller nåt.

När vi kom hem till Elin fräschade vi up oss lite och sedan gick vi till en aupair hos en av grannarna. Linda heter hon och hon kommer från Stockholm. Jättehärlig tjej! Elin har lyckats skaffa sig ganska bra vänner här Elin M, men inga slår väl oss, eller?;) Näedå, Linda var supermysig och det känns som att vi har träffat varandra förut för det är så enkelt att umgås. Vi åkte till IKEA och köpte lite glögg och annat svenskt innan vi hängde ett par timmar i en galleria. Ikväll hade Elin och Linda planerat att vi skulle lussa för deras värdfamiljer, och de hade bakat lussebullar, knäck, kolor och kokostoppar. Deras andra vän Tess kom också över och vi tränade in några låtar tillsammans. Sedan lussade vi och bjöd på fika och även om vi hade våra vanliga kläder och glaskoppar med värmeljus i, var uppträdandena väldigt uppskattade i båda familjerna. Vi fick också fika lite och jag måste säga att lussebullarna var mycket goda. Jag har kommit på att det är nog det jag vill ha när jag kommer hem mamma, lite julfika på kvällskvisten.

Det känns så konstigt att min resa verkligen är nära sitt slut nu. Är jättekul att träffa Elin igen och jag tror jag kommer få en toppenbra sista vecka här men jag saknar mina små älsklingar från Chapala 8. Och jag kan inte riktigt förstå att det är slut på Santa Barbara. Känns som att jag precis åkte hemifrån och jag har ingen hemlängtan riktigt. Dock ser jag väldigt mycket fram emot att träffa alla hemma och det ska bli så kul på Arlanda och över jul och nyår. Jag antar att jag är väldigt splittrad i hur jag känner, om jag nu ens känner alls. Vet inte när jag kommer inse att det är slut, men jag är väldigt nöjd med allt jag har varit med om och därför känns det bra att bara vara borta i ett halvår.

Vi har åtminstone satt spår i Santa Barbara:P


Men nu är jag hos den här lilla murveln och det ska bli så kul så!

Nu är Chapala 8 tomt. Klockan två idag vinkade jag hejdå till mina bästa flickor och sår deras tåg åka iväg mot San Diego. Jag stod kvar och såg efter tåget och grät några tårar innan jag gick hem till en lägenhet som inte alls var densamma längre. Imorse åt vi avslutningsbrunch med Maria, Ylva, Linnea, Catherine och Erika – amerikanska pannkakor med frukt och sirap. Vi sa hejdå till en massa människor och när jag var ensam tog jag en sista sväng på stan. Jag fixade ringarna tjejer, eller åtminstone en av dem och den andra töjde han ut lite så nu kan vi ha dem!

Gick och lämnade mat som vi inte ätit upp och täcken och lakan som skulle slängas, till uteliggarna i parken på väg till skolan ikväll. Det var lite läskigt för det hade hunnit bli mörkt men det var bara två stycken som satt där just då och en som låg och sov. En av dem har jag träffat förut och då hävdade han att han hade jagat alligatorer tidigare i sitt liv och därför kallas för ”Gator”. När jag hade gett dem sakerna ville de att vi skulle be en bön tillsammans så de tog tag i mina händer och sen bad vi tillsammans.

Medan vi stod där och bad började det regna och jag blev såklart dyngsur när jag gick hem igen. Försökte torka mig så gott jag kunde innan min friendship partner Kristen kom och hämtade upp mig. Vi skulle på en julfest uppe i bergen och det var en upplevelse som hette duga att ta sig dit. Det var mega-dimmigt och regn, det var mörkt, det låg stenras på vägen och det var hur kurvigt som helst. Men vi kom fram till slut och det var massor med god mat, för att inte tala om desserterna. Satt och spelade TP med amerikanarna, pratade lite, tittade på när de spelade Jenga, och hade det väldigt trevligt. Vi blev typ en och en halv timme sena dit och stannade därför längre än planerat vilket var bra för då slapp jag sitta och vänta på bussen i flera timmar. De jag kom dit med skulle vidare på en Ugly Sweater-fest där man skulle ha såna hr stickade tröjor med renar och tomtar på. Kristen var dock snäll och körde mig och mina väskor till stationen och väntade med mig nästan ända till 00.10 då bussen skulle gå. Fick lite julklappar av henne också, thank you very much Kristen! Bussen var typ en halvtimme sen men till slut bar det iväg i alla fall och imorgon får jag träffa Elin:D

Christmas Party! En kille hade redan på sig sin ugly sweater:)


Gissa om jag var nöjd!!



Jenga extreme var det t.o.m som spelades!


Jag saknar er redan älsklingar!

Idag har nästan hela dagen gått åt till att packa. Väskorna blir verkligen överfyllda, och jag vet inte om jag håller mig innanför gränsen för hur mycket det får väga men det märker vi väl. När väskorna var överfyllda och lägenheten började se tom ut (eller egentligen ser den mest stökig ut) blev vi upphämtade av min friendship partner Kristen och vi åkte och hade en trevlig avskedsmiddag på en restaurang som hette Jane. Väldigt mysig och gott var det också. Efterrätten blev ett avslutande yogurtlandbesök med Fanny och Gabriella.

Sedan gick Lisen på bio med Gabriella och Fanny medan jag och Carro bestämde oss för att festa till det lite en sista gång i Santa Barbara. Vi gick därför till Emils nya lägenhet i ett komplex som kallas La Breeza och där det bor typ 40 norrmän/norskor. Det var väldigt trevligt, och norskorna var ganska galna men roliga. Vi var inte där speciellt länge, men vi fick i alla fall säga hejdå till en del människor. Imorgon åker Lisen och Carro klockan två och sen är jag ensam ett tag innan jag ska på julfest med Kristen klockan 6 till nio och sedan ska hon köra mig till bussen som jag ska ta upp till San Fransisco till Elin A. Ska bli så kul!!

”Gav inte jag den till dig?” – Jag till Carro varje gång jag inte vet vart någonting är.

”Eller vad sa jag egentligen?” – Carro varje gång hon säger något som vi andra upptäcker är fel. Först försöker hon övertala oss om att hon egentligen sa rätt, men sen tappar hon bort sig i sin förklaring.

Det regnar i Santa Barbara. Jag som hade tänkt ligga lite i solen och steka de sista dagarna för att bli brun och fin, men jag antar att jag får nöja mig med att bara vara fin. Idag blev jag bjuden på lunch av en tjej från El Salvador som heter Frida och har varit i min Sustainability-grupp. Vi tyckte att det var dags att göra det innan jag åker hem och det var jättetrevligt. Verkligen en supermysig tjej och vi hade väldigt roligt. Gott var det också. Sedan åkte vi tillsammans till skolan där vi lyssnade på när alla andra grupper hade sin final presentation. Vi hade ju vår förra veckan och kunde därför bara sitta och lyssna. Efter två timmar var skolan slut på riktigt och jag gick och skrev ut min bussbiljett till San Fransisco och köpte en collegetröja. Var ju tvungen att ha en äkta. Sedan gick jag från Santa Barbara City College för sista gången, som student i alla fall.

Vi hade tänkt festa lite ikväll men jag har ont i hela kroppen av någon anledning, är nog det där viruset jag har i kroppen. Därför beställde vi hem pizza, jag och Carro låg och flummade lite och sedan gick vi och hyrde en film och köpte Ben & Jerry’s-glass.

Haha, vi var lite uttråkade så jag och Carro klädde ut oss lite när vi skulle gå till 7eleven och handla!

Joels status på facebook: One of the worst things about winter is that the toilet seat gets so FRICKIN' cold!

Johanna: "Alltså, folks statusuppdateringar på facebook?!"

Carro: "Ja, folks statusuppdateringar ja..."

*Går in på min facebooksida*:



Jahapp, dags att byta lösenord kanske?!

God Jul allihop! Idag är det nämligen julafton på Chapala 8 och vi har haft storfirande. Men nu tar vi en sak i taget.

Klockan 6.15 i morse gick jag upp och läste igenom politiken och sedan begav jag mig till skolan för att ha min sista final. Provet var inte alltför svårt, tvärtom var det riktigt roligt. Skulle svara på 40 frågor varav det var tre jag inte var riktigt säker på, och sedan skulle jag skriva en text där jag låtsades vara Obamas rådgivare för foreign policy (!!), alltså typ utrikesfrågor. Väldigt kul och jag skrev en massa, men sen får vi se hur det går. Vet ju aldrig vad läraren vill att man ska skriva.

Efter provet gick jag, Carro och Emil och åt sushi. Jag försöker verkligen att få det att bli gott men det är fortfarande mest snuskigt. Förutom de där ris- och avokadorullarna som Tina gillar, de var rätt goda. När lunchen var klar gick jag runt en masa på stan för jag var tvungen att hitta julklappar till Lisen och Carro och handla mat till vårt julfirande. Jag höll på att dööö för jag hade så mycket att släpa runt på, min kropp värkte och jag var jättetrött. Som tur var hittade jag en massagestol i en elektronikaffär så jag tog mig en liten paus ett tag för en helkroppsmassage. Nu är jag dock helt öm i musklerna efter den, men man kan inte få allt.

När flickorna var och hade sin sista lektion fixade jag i ordning julemyset. Jag bakade pepparkakor (inte för att vi ville äta dem, det hade vi köpta svenska pepparkakor till, men för att det skulle lukta jul), kokade lite glögg, dukade fram tallrikar med små julstrumpor på med polkagrisar i osv. Fantastiskt mysigt. När de kom hem lagade vi vår julmat – tacos. Vissa vanor är svåra att ändra:P hade det mycket mysigt och vi hade t.o.m julmust för det finns en Worldmarket här där vi kan köpa lite sånt.

Oj vad mätta vi blev av allt gott. Carro hade inte fixat klart sin julklapp till oss så hon försvann in på toaletten i säkert 40 minuter medan jag och Lisen satt och myste. Sedan var det dags för julklappsutdelning. Alla blev mycket glada över sina paket, och jag fick en vänskapsring och en bok att skriva ner tankar i av Lisen och av Carro fick vi båda ett fotoalbum med kort och text om vår tid här.

Julafton gick snabbt över i juldagen och vi gick ut på krogen när firandet var slut. Egentligen är det ju 21 i åldersgräns här men varje måndag och onsdag kan man gå ut om man är 18. Vi har aldrig gjort det och tyckte därför det var bäst att passa på nu. Dessutom var vi väldigt danssugna. När vi har varit där i kanske tio minuter träffar vi Alex från teatern som hade en drink i handen, och eftersom att vi inte är vana vid åldergräns när vi går ut på krogen smakar jag och Carro kanske två klunkar var av honom. Då ser en vakt att jag gör det och vi blir UTSLÄNGDA!! Inte Carro alltså, men jag och Alex. Jag som inte hade druckit någonting annat än alkoholfri glögg och julmust på hela kvällen och var så sugen på att dansa. Men, men, det är ju inte mycket att göra åt saken och jag och Alex har kul när vi går och promenerar runt lite i staden innan vi går hem när de andra har dansat färdigt. Jag antar att det var en ganska ”lyckad” utgång i alla fall och nu har jag provat på att bli utslängd också. Och ingenting kan förstöra julafton i alla fall.

När jag kom hem upptäckte jag en annan sak som definitivt gav dagen ett perfekt avslut; Jag fick A i business:D det trodde jag aldrig, men jag är sååååå glad:D

God fortsättning!

Julmys!


Tack för juklapparna älsklingar<3

Imorse gick jag upp och förberedde ett litet collage och ett kort till Maggie, vår dramalärare. Igår köpte jag och Carro en julstjärna, alltså en sån där blomma, och en julpåse som vi stoppade en Marabou-kaka, Wasa knäckebröd, Swedish fish-godis och Nyåkers pepparkakor i så att hon ska ha lite minnen från hennes svenska flickor. Det blev väldigt stressig för att hinna till skolan klockan elva och skriva ut bilderna innan vi skulle möta henne, men hon satt snällt och väntade på hennes kontor med en kollega när vi kom dit. Hon blev jätteglad för våra presenter och vi stod och pratade ett tag. Om hon kommer till Sverige någon gång lovade hon att höra av sig, och Carro har redan drömt att Maggie står på teatern i Falun så vi får väl se om drömmar blir verklighet. När vi gick därifrån fick jag lite tårar i ögonen igen, för Maggie är verkligen en genomhärlig person som har stöttat oss jättemycket. När jag lite senare sitter och pluggar på ett café upptäcker jag att jag har fått en ny friend request på facebook och tror ni det är om inte Maggie herself! Jag skriver en liten hälsning om att det är kul att hon har facebook så att vi kan hålla kontakt och hon svarar: Thanks to you, my sweet Swedish girl, for all your thoughtfulness and for leaving me with bits of Sweden and fond memories of my girls. So glad that our paths crossed! Jag blev så glad för det känns som att jag och Carro har betytt något för henne ocksåJ

Satt på Starbucks inne i bokhandeln och pluggade politik nästan hela dagen idag och höll på att frysa ihjäl för det hade dörrarna öppna. Fick dricka massor med kaffe för att hålla mig lite varm. Åt middag med Emil och Nima innan jag gick hem och fortsatte plugga. Nu känns det som att börjar sitta hyfsat faktiskt och jag hoppas att det kommer gå bra imorgon. Jag hade precis lagt mig i sängen för att gå och sova ikväll och skulle bara läsa några sista artiklar när Lisen får ryck och världens kuddkrig bryter ut. Carro går dessutom omkring och tror att hon är en indian och har tandborstar i håret som fjädrar. – Jag kommer sakna känslan på Chapala 8.

Haha!




Jag bjuder på de här;)

OCH IMORGON ÄR DET JULAFTON!!!

Skolans slut närmar sig med stormsteg och idag hade jag mina finals in Introduction to Business och Beginning Acting. Businessen var först ut och jag var ju som sagt tvungen att ha 91 rätt av 100 för att kunna få ett A. jag är ytterst tveksam till om det gick vägen. Möjligheten finns ju såklart, men det var 25 frågor som jag inte var hundra procent säker på. Jag tror att många av dem är rätt, men jag var i alla fall tvungen att tänka en gång extra innan jag svarade. Vi får la se hur det går om några dagar. Jag tänker dock be honom att kolla på mitt midterm exam igen för jag tror att jag har fått för många poäng på det och om han ändrar det lär jag verkligen inte få A. Men rätt ska vara rätt. Hur som helst är det otroooligt skönt att inte behöva titta mer i businessböckerna nu!

Teatern däremot kommer jag sakna något otroligt. Det är världens härligaste klass (om man räknar bort 9c och N06) och vår lärare miss Maggie är bästbästbäst. Jag och Carro har fixat lite presenter till henne nu i eftermiddag som vi ska ge henne imorgon. Hon erbjöd sig nämligen att komma till skolan bara för att möta oss imorgon och säga hejdå. Nå, hur gick då uppträdandet? Jag tror det gick bra, och jag hade åtminstone väldigt roligt. Jag och Dee var där en timme innan och gick igenom allt, fixade lite affischer som skulle sitta på väggarna i vår scen och bara lallade omkring och hade det bra. Alla var otroligt duktiga och det var jätteroligt att titta på alla. Vi har verkligen utvecklas sen början av terminen. Carros pjäs var roligast, jag skrattade så att jag nästan grät. Tyvärr glömde jag att spela in den och har bara två minuter på slutet medL Mitt uppträdande finns dock dokumenterat så jag kan visa upp det när jag kommer hem. Efter lektionen tog alla ett gruppfoto och sa farväl, men jag tror att jag hinner träffa många av dem igen innan jag åker och därför var det inte så sorgligt.

Det ösregnade idag och jag höll på att frysa ihjäl när jag satt med blöta strumpor hela förmiddagen. Efter skolan fixade vi som sagt presenter och lämnade tillbaka gitarren. (Och nej, jag kan inte spela än för vi fattade inte riktigt boken. Tror jag behöver lektioner, men jag har åtminstone provat på det lite och kan spela Jingle Bells och årstiderna utan ackord:P) Ikväll borde jag ha pluggat International Politics men jag var för trött, plua att strömmen gick och det blev alldeles mörkt ett tag. Då gav jag upp och tittade på Systrar i Jeans 2 med Carro och Lisen. (Man kan hyra filmer för en dollar dygnet från en automat utanför 7eleven.) Den var sämst! Eller egentligen inte, men de har helt ändrat den riktiga historien och det gör mig upprörd. Okej om de ändrar en del, men de har helt bytt. Suck!

Maggie, Dale och David=)


Haha...


<3<3<3

Iakttagelser från Santa Barbara 6; Gräsmattorna är jättegröna och jämna

Bara plugg, bara plugg, bara massor utav plugg… Så har min dag sett ut. Tog en kort promenad längs med stranden i morse för att titta lite på Art-walken som är där varje söndag. Lokala konstnärer ställer ut och säljer konst. I övrigt har jag bara pluggat business. Lisen och Carro är på bio nu och ser 2012 men jag ville inte se den, och prioriterar bort nöje för nytta. Det är ju trots allt bara två dagar kvar med pluggande efter idag så det får jag väl ta. Känns som att jag förstår allt i businessen nu, men att få 91 rätt av 100 kommer bli svårt. Vi får helt enkelt se hur det går, men jag blev lite motiverad av en mycket god vän idag som gjorde att min morgon började väldigt bra, och som tror på mig. Tack<3

Eftersom att jag inte har något roligt att berätta går jag över till den 6e iakttagelsen härifrån – som självklart är mycket roligare och intressantare än att jag har pluggat:P En av de första sakerna jag tänkte på när jag kom hit var att gräsmattorna var så gröna. Tänk er en riktigt grön och fyllig gräsmatta som man bara vill breda ut sig och ta det lugnt på – så såg alla gräsmattor ut. Det bästa är att de fortfarande är likadana nästan överallt trots att det nu har gått och blivit december. Det bidrar verkligen till att det ser fint ut här. Dock tror jag att de lägger ner väääldigt mycket vatten på att hålla de fina. Jag ser nämligen mexikanare (oftast mexikanare som är anställda för trädgårdsarbeten här) som står och vattnar gräsmattor och rabatter varje morgon när jag går till skolan. Och på skolan har de vattensystem som sprutar om natten. Nu vet ni det!

Efter att ha legat i sängen heeeela dagen och pluggat hade jag en mycket trevlig kväll ikväll. Joel och hans blivande rumskompis James kom över och vi lagade till fläskfilé, klyftpotatis, stekta champinjoner, en liten sallad och vitlökssmör. Vi hade velat ha bearnaisesås men de har inte sånt här tydligen. Istället hade James köpt äppelmos för det brukar han ha på sitt kött. Så det fick bli det istället. Ganska gott, men inte som bea-sås. På det hela taget var det dock fantastiskt gott och väldigt roligt. Vi satt och pratade om språk och dialekter och uttal, gjorde den där ”leken” när man ska flytta tior och femmor som Lars-Olov har lärt mig och en hel del annat. Tiden bara flög iväg och vid tio-tiden tog vi en taxi till Elise House för tjejerna hade fest. Satt mest inne på Ylvas rum med henne, Catherine och Erika – det är där festen är. Catherine hade lite schweizisk choklad till mig (Danke schön!!) så vi mumsade lite på den och satt och snackade. Jag och Carro vann nästan i beer-pong också, men motståndarlaget kontrade på sista koppen och vann med en. Typiskt!

Sitter och myser in sängen med Lasse Berghagen i hörlurarna. Jag blir så glad av att höra hans låtar, helt underbart! Tittar ut över vår lilla lägenhet och ser kalendern som räknar ner till på onsdag då vi ska fira jul, och det är bara fyra dagar kvar nu. Det betyder också att jag bara har fyra dagar kvar av pluggande innan allt är slut.

Lämnade in min uppsats om Darfur i International Politics före klockan 12 idag (jag hade hela 15 minuters marginal!!). Väldigt skönt att äntligen ha det avklarat för nu har jag bara två prov och en teateruppvisning att fokusera på. Vi får se hur det går; jag är ganska nöjd men jag har ingen aning om viken standard man måste hålla här eller på vilket sätt läraren vill att vi ska skriva. Borde ha pluggat en massa business när jag var klar med det men istället gick vi och fikade på ett café med två jättetrevliga tjejer som heter Elin och Sofie. Mycket mysigt. Efter det gick vi runt i lite affärer och väntade på en julparad som skulle vandra längs med State Street. Det var fullt med folk ute på trottoarerna, men själva paraden var ganska lam. Det var en massa skolor som gick och visade upp sig och vinkade till publiken. Alla var mer eller mindre utklädda och en del hade vagnar att åka på men de var inte så häftiga. Dessutom var det inget drag för de hade ingen musik. Det var bara några grupper som spelade en massa instrument och som gjorde lite cheerleading som var roliga att se på. Jag och Carro gick därför och shoppade lite saker under tiden och jag köpte bl.a en jättesnygg ”skinn”-jacka.

Klockan 8 skulle Chapala samlas på en restaurang för att äta middag då Fanny fyller 20 år idag – GRATTIS! Jag och Carro delade på en pizza och sedan gick vi hem. Sedan dess har jag pluggat stenhårt i ett par timmar så det börjar kännas lite bättre i alla fall. Nu är det dags att sova om jag ska kunna fortsätta att suga in nya kunskaper imorgon. Puss och kram!

Till Carro:

”Nu ska jag kolla mitt symptom lite…Fast kanske inte på youtube?!”

Om min tofs: ”Hörrudu, vad är det här för nåt?”

”Jag skulle vilja säga att det är rokoko”

” Det behöver inte vara finnar i hårbotten, det kan röra sig om en ovanlig hudsjukdom som kallas folliculitis decalvans och är små varblåsor i hårbotten. Det kan innebära och fläckvis håravfall med ärrbildning där håret inte återkommer”

”Det är nog aids”

”Jag älskar mina röda naglar!”

Idag har jag haft min sista lektion på Santa Barbara City College. Jag har fortfarande finals kvar att göra, men inga riktiga lektionstimmar. Jag har nog inte riktigt förstått att jag åker härifrån så snart än, men idag när jag sa hejdå till mitt volleybollag kände jag att tårarna brände lite bakom ögonlocken, jag har alltid otroligt svårt för att säga hejdå, och nu insåg jag att det här faktiskt kommer att ta slut. Flera av de människorna tycker jag väldigt mycket om, och jag kanske aldrig ens kommer att prata med dem igen. Jag vet inte, det ger mig bara en konstig känsla antar jag. Det positiva är att det verkar som att jag får ett A i klassen i alla fall.

Jag hade min final presentation I Projects in Sustainability idag också. Vår grupp gjorde bra ifrån sig, hade en bra Power Point och ett intressant projekt. Jag stakade mig lite ibland för det är inte alltid det lättaste att hitta rätt ord, men jag var inte värst (kändes det som) och vi är väldigt nöjda, det är huvudsaken. Nu kan vi bara ta det lugnt nästa vecka när alla andra grupper utom vi och en till ska redovisa. Kommer bli såå skönt!

Jag vaknar fortfarande varje natt av att Lisen skriker på mig för att jag snarkar. Carro märker ingenting utan sover som en stock hela nätterna men Lisen vaknar heeela tiden. Jag tycker jättesynd om henne för hon får aldrig sova gott, men eftersom mina halsmandlar är så svullna kan jag inte hjälpa det (vi har kommit på att det är därför jag snarkar). Har ju varit sjuk jättelänge nu, även om jag inte har känt några symptom medan jag har ätit antibiotika. I natt la jag mig i alla fall och spelade spel på mobilen klockan kvart i fem för att hålla mig vaken tills Lisen somnade. Snart måste jag bli frisk alltså…

Det kändes dock bättre i halsen och kroppen när jag vaknade i morse så jag tror jag är på bättringsvägen. Hade en rolig dag i skolan där jag även blev bjuden på lunch av den klubb som vi har startat i hållbar utveckling-klassen. Vi planerade vår final presentation som vi ska hålla imorgon. Har sedan nästan skrivit klart min international politics-uppsats innan vi och Joel gick iväg till det där musikcaféet som vi var på i lördags också. Otroligt mysigt och sofistikerat är det att sitta där och dricka te, äta något gott och bara lyssna på musik. Apropå gårdagens inlägg kan jag ju också säga att en kypare som serverade oss där i lördags hade sagt att han skulle spela idag, och det var därför vi gick dit ikväll. Han gjorde dock inte det, men efter ett tag dök han upp där och satt och pratade med folk och drack lite vin. Precis innan vi skulle gå gick jag förbi honom på väg från toaletten och då sa han hej och välkommen tillbaka. Jag frågade varför han inte spelade och då började han berätta hur han hade fått sitt hjärta krossat i kväll av en tjej som suttit i hans knä hela tiden men nu var hon plötsligt jättesur för att han skulle gå förbi sitt jobb etc, etc. Lättirriterade tjejer alltså… Men hur som helst var det lite kul att han öppnade upp sig sådär. Trevliga människor = :D

Oj, nu höll jag på att glömma att berätta en sak. Idag på teatern så fick vi gå in i grannklassen och lyssna på en skådespelare som var där och pratade. Det var ingen mindre än en man vid namn Peter Scolari som har spelat huvudrollen i TV-serien av ”Älskling jag krympte barnen”, och varit med i ”Polarexpressen” och något avsnitt av ”Sabrina – tonårshäxan”. Lite kändismöte igen alltså, även om jag inte pratade med honom och bara lyssnade i kanske 45 minuter innan jag gick och övade på min final scene. Men hur som helst var det spännande att höra en del tips och idéer som han delade med sig av.

Iakttagelser från Santa Barbara 4; Alla är så sociala, trevliga och öppna, precis som jag vill ha det!

Dags för en ny iaktagelse härifrån. Jag har nämligen inte gjort mycket vettigt idag. Mådde inte så bra så jag har mest tagit det lugnt och pluggat lite. Vi var i och för sig på middag med en tjej som Lisen och Carro skulle ha flyttat ihop med från början, men de tyckte att hon var så jobbig så de hittade mig istället. Det var väl rätt trevligt men de hade rätt i att hon inte var världens härligaste person precis. Och dessutom var jag inte heller speciellt härlig då jag hade lite feber och huvudvärk. Men, men, alltid kul att träffa amerikanare, vilket mitt inlägg nu kommer att handla om.

De flesta vi träffar här är väldigt trevliga. Så fort någon hör att vi pratar svenska på bussen frågar de vart vi kommer ifrån och börjar prata. Redan första dagen var här för evigheter sen (känns det som nu) fick jag hjälp att hitta rätt av en tjej på bussen. En gång när jag, Maria A, Ylva m.fl. skulle till killarna på Wentworth och se på film åkte bussen förbi oss när vi var på väg till hållplatsen. Vi började springa och eftersom det kom massor med bilar kunde bussen inte svänga ut. Vi hann precis fram till framdörren och trodde verkligen att vi skulle bli påsläppta när den kör ut i alla fall. Vi blir såklart upprörda och tycker att det är dålig stil, men då kör en bil upp bredvid oss. Det är två amerikanare i 30-årsåldern som precis har kommit till stan för att hälsa på (de hade bott här tidigare) och de fick dåligt samvete när de skrattade åt att vi inte hann med bussen så de bestämde sig för att hjälpa oss. De hade en jättestor bil (de var ganska stora de med) och tyckte även att det var dumt att bara vara två i den. Vi fyra eller fem fick perfekt plats i bilen. Hade jag varit själv hade jag aldrig hoppat in i bilen men nu var vi ett helt gäng och de var mycket trevliga. De skjutsade oss den sträckan som bussen skulle ha tagit oss och sedan sa vi adjö.

Det är jättemånga gånger som folk har börjat prata med oss, hjälpt oss på olika sätt, bemött oss på trevligt sätt och bara varit allmänt sociala. Eftersom jag umgås mest med svenskar blir jag lika glad varje gång jag får chans att prata med främlingar. Blir i och för sig alltid glad av det men det är extra kul när det är på engelska.

Margo och Lisen


Carro och jag

Nu sitter jag på vår madrass bredvid Carro och äter pepparkakor. Det är den sista dagen innan den sista månaden här börjar. Jag har blivit sjuk igen, vilket inte förvånar mig ett dugg. Jag försökte intala mig själv att jag inte var sjuk längre när jag slutade äta antibiotikan i förrgår, men jag kände nog på mig att halsontet skulle komma tillbaka. Jag gick återigen till doktorn och fick en tid nästan på direkten. Han sa att det förmodligen är ett virus jag har och att det kommer försvinna av sig själv. Han hade tydligen haft liknande problem innan han opererade bort sina halsmandlar. Hus som helst tänkte han ändå skriva ut ett starkare antibiotika åt mig ifall att jag hade fått resistenta bakterier, men då ifrågasatte jag om det verkligen var nödvändigt att äta en omgång till med piller. När jag sa det sa han plötsligt att han inte hade ätit dem om han var jag och att han egentligen inte tyckte att jag borde ta dem. Varför skriver de ut medicin så himla enkelt, det skapar ju en massa problem i längden?! Jaja, vi gjorde i alla fall en odling för att ta reda på vad det är jag har innan jag äter någon mer medicin och svar väntas om några dagar. Jag känner mig krasslig, men inte så att jag inte kan leva med det och därför tänker jag inte haka upp mig vid att jag är sjuk igen.

Jag hade min sista businessklass idag och för en gångs skull var det riktigt roligt och intressant. Läraren var så bra som jag trodde att han kunde vara, och inte alls lika negativ som han annars. Synd att det skulle dröja till sista lektionen innan han visade det, men bättre sent än aldrig. Han kanske fick ny energi av Thanksgiving-ledigheten. Min politikklass var också intressant som vanligt, och teatern är bara för kul! Jag var lite hängig när jag kom hem från skolan men har såhär på kvällskvisten fått riktigt mycket gjort på min uppsats om internationell politik och olika teorier. Jag = nöjd. Imorgon ska jag försöka skriva klart den. Jag kom nämligen av mig när Lisen började dansa runt i rummet lyssnandes på sin nya i-pod, iklädd trosor, skjorta, mexico-hatt, solbrillor och med en skurmopp i handen. En aaaaaning distraherande. Nu är det dags för mig att gå och gurgla lite saltvatten (ska tydligen hjälpa mot mina symptom) och sedan krypa till kojs. Ha en fantastisk dag, och låt er INTE stoppas av lite halsont och feber!

Lisen shakar loss!


Måste bara lägga upp denna bild på mig och Lisen från musikcaféet vi var på i lördags för jag tycker den var så fin=)


Tack och hej, leverpastej!

Eftersom jag har blivit noggrant ordinerad att gå på en NHL-match här innan jag åker hem, av min kära morbror, bokade vi tidigare i veckan åtta biljetter till Anaheim Ducks vs. Phoenix Coyotes i Anaheim klockan 5 idag. Jag, Lisen, Carro, fyra av tjejerna från Elise House och Joel följde med och vi begav oss iväg vid elvatiden i morse för att hinna göra ett snabbt stopp i köpcentret i Camarillo då Carro snabbt skulle handla lite julklappar. När vi kommer fram till arenan; Honda Center, går vi först runt utanför ett tag och spelar lite hockeyspel som stod framme. Sverige var ett av lagen på nästan alla hockeybord, men jag besegrade dem (och Carro som styrde dem). Jag snurrade på ett hjul och vann en Anaheim-läppsyl (alla vann småsaker). Sedan gick vi in och tittade lite i en souveniraffär, köpte en ”hejjarhand”, och gick och satte oss på våra platser. Det var en mäktig arena minsann. Vet inte om jag nödvändigtvis tycker att den var snyggare än mitt kära MoDos hemma-arena Swedbank Arena, men den var definitivt större. Vi satt jättehögt upp så i början fick vi nästan lite svindel. Men, men, vi hade bra överblick och såg allt som hände. Dock tycker jag att det var väldigt lite folk, det blev liksom aldrig något riktigt tryck. Ljud- och ljusshowerna var häftiga men det hade nog varit roligare att gå på en slutspelsmatch. Dessutom åkte det in lättklädda tjejer tre gånger per period typ och skulle skrapa isen, vilken irriterade oss. Spelet var ganska mediokert, men det tände till lite de sista minuterna i varje period. Ducks gjorde 1-0 i andra perioden, Coyotes tog ledningen med 2-1 i tredje, men med bara fyra minuter kvar kvitterade Ducks. Det blev sudden death, men den tog slut efter tre minuter med att Coyotes avgjorde. Sammanfattningsvis var det en rolig grej, vi hade det trevligt och det var kul att se, men spelet och publiken höll inte riktigt upp till förväntningarna.

Hela gänget minus Joel och Maria A=)


Jag och Carro. Vi satt nästan ända längst upp.


Det flög omkring ett får i pauserna med och släppte ner rabattkuponger på möbler. Vi vill att det skulle flyga till oss men det höll sig på lite avstånd. Vi ville också bli filmade på jumbotronen men inte heller den önskan gick i uppfyllelse:P

 
Arenan precis innan matchen börjar.


Spelarna kommer in på isen. Hemmalaget förlorade tyvärr, och Catherine sa att det var mitt fel för att jag plötsligt bytte lag att heja på när Pheonix gick upp i ledning. Men jag bytte faktiskt tillbaka sen när "Ankorna" kvittarade, så det kan ju inte vara p.g.a. mig;)