johanna in california!

Jag har suttit och läst igenom vad jag skrev på planet på väg till Santa Barbara den sjätte augusti. För 136 dagar sen tror jag. Så lång tid sen, ändå känns det som om det var igår. Jag trodde att jag inte skulle kunna hålla igång bloggandet. Tänk så fel jag hade. Sammanlagt har jag nu haft 194 antal inlägg och jag har skrivit någonting för varje dag här. Även om allt inte är jättekul för alla tycker jag att det är bra för mig själv också. Nu kommer jag kunna gå tillbaka och se vad jag gjorde under hela resan och ha det som minne. Tror att jag blev mer motiverad av att ha läsare än om jag bara skulle ha skrivit dagbok för mig själv, och därför har jag varit så aktiv. Det har ju också lett till att en del detaljer har utelämnats, men det kan inte hjälpas. En del har jag skrivit ner på annat håll, en del kommer jag bara ihåg i alla fall. Och mestadels har det varit rätt kul att blogga.

Nu lider den här bloggen dock mot sitt slut. Liksom min resa. Mitt äventyr. Jag ville ha en utmaning och det fick jag på sitt sätt. Samtidigt kan jag inte påstå att det någon gång har varit speciellt svårt eller speciellt tufft, trots att mycket, både roligt och tråkigt, har hänt. Jag, Lisen och Carro har alla haft perioder då vi har varit lite nedstämda, men det har man väl alltid. Jag har varit riktigt ledsen en gång tror jag, men det gick över fortare än det kom tack vare mina två älsklingar. En av de saker som har varit jobbig för oss, eller framförallt för Lisen har varit saker som har hänt hemma i Sverige. Precis när vi kom hit dog en av hennes kompisar i en bilolycka där han ensam körde av vägen. Någon månad senare dog en dotter till en familjevän i en rasolycka i Alperna. Hennes storasyster hamnade i koma, och deras bror som de var och hälsade på och som är kompis med både Lisen och Carro blev vittne. Dessutom voltade en av deras kompisar med bilen för ett tag sedan, dock utan några allvarliga skador. Allt detta har fått oss att tänka efter. Carro säger att ”Den som står med ett ben i dåtiden och ett i framtiden pissar på nuet”. Vi har försökt att lära oss av det och verkligen leva i nuet. Inte bekymra oss över saker som kanske oroar oss när vi kommer hem, inte önska att vi var någon annanstans, inte gräva ner oss i funderingar över det som har varit. Det är svårt. Många gånger har vi tänkt att vi inte tar tillvara på tiden tillräckligt. Att vi sitter hemma framför datorn när vi kan uppleva Kalifornien, eller att vi har varit på dåligt humör när det här var halvåret då vi bara skulle vara glada. Men samtidigt har det ju varit vår vardag. Man kan inte konstant gå på upptäcktsfärd och det är okej att vara ledsen om man är det. Bara för att vi är i Kalifornien kan vi ju inte låta bli att känna, och om vi aldrig är nedstämda blir det roliga ju inte lika roligt. Med det sagt vill jag säga att jag har varit glad nästan hela tiden och att jag har haft en av mina roligaste perioder någonsin. Jag har funnit vänskaper för livet, och då menar jag framförallt Carro och Lisen, men även Ylva, Maria och resten av flickorna. Jag har träffat kändisar (Benjamin Bratt<3<3), surfat, promenerat i bergen, varit på Disneyland, Universal Studios och Six Flags, sett Hollywood, sett San Francisco, shoppat, festat, träffat människor, pluggat, gråtit, skrattat så att jag har gråtit, dansat, ätit, diskat, flyttat, städat, badat, solat, sett på One Tree Hill:P, lärt mig, saknat, firat Thanks Giving, gått upp tidigt på morgonen, varit på opera, spelat volleyboll, spelat tennis, sett på NHL-hockey, sett på American Football, inte kört bil på hela tiden, pratat engelska, pratat mer svenska, letat, funnit, blivit utslängd från krogen, sett rika, sett fattiga, givit mat till uteliggare, delat, fått,, sett och hört.

Jag ville ha en utmaning. Jag klarade den. Vad väntar nu? Har redan planerat att volontärarbeta i Sydafrika nästa sommar. Vill se något som kontrasterar lite mot det rika Kalifornien. Min största utmaning nu blir istället vad jag ska göra i vår. Hur jag ska hitta ett jobba. Ska bli jättekul att komma hem nu, men vad händer sen? När allt gr tillbaka till vardagen, jul och nyår är över, och saknaden efter Santa Barbara sätter in. Det är där jag har min närmsta utmaning att klara av, och jag tänker gå in för den med all den energi jag har samlat ihop de här 19 veckorna och tre dagarna.

Har jag ändrats något under den här tiden? Det vet jag inte. Jag känner mig som samma gamla Johanna, men ni får väl avgöra själva snart. Åsa kommer säkert att kunna ge mig en bra analys över hur jag har utvecklats när jag har umgåtts med henne ett tag. Kan meddela er andra sedan, om ni inte märker nåt själva. Jag har oftast inga problem med att prata engelska, men jag känner heller inte att jag har utvecklats något enormt. Tycker att jag hade ett hyfsat bra flyt redan när jag kom, men sådant är ju också svårt att svara på. Jag kommer inte ihåg hur jag lät när jag åkte. Har nog lärt mig en hel del ”akademiska” ord men det är sällan man använder det vardagligt. För att få ett mer amerikanskt språk hade jag nog behövt på med amerikaner eller i alla fall umgås mer med dem. Samtidigt är jag nöjd med hur jag pratar, och jag har hellre bott med Lisen och Carro hela hösten och mått toppen än att jag skulle ha bott med en amerikanare som alltid röker på, fått ett amerikanskt uttal och bra ordförråd, men inte känt mig som hemma. Jag har fått diska och städa och tvätta, och det har inte varit några problem. Jag har gått upp i tid varje morgon utom en utan att någon har behövt väcka mig. Det har ändrats sen jag åkte, men jag kan inte lova att det stannar kvar när jag kommer hem igen. Nu vet jag ju att jag kan. Men jag ska försöka hålla kvar det. Och sen ska jag klara av våren, åka till Sydafrika och sedan börja plugga någonstans (helst i Uppsala) på någon linje som jag kommer fram till att jag vill läsa. Efter det ska jag fortsätta att utmana mig själv, om och om igen.

”Inte fastna, hela tiden gå vidare. Det är så man blir all you can be.” – The journey begins, 2009-08-06