johanna in california!

Så var det då påbörjat. Mitt livs äventyr. Åtminstone hittills, jag kanske får mersmak och äventyrar resten av mina dagar också, men just nu känns Santa Barbara City College i sjutton veckor och tre dagar (mamma har räknat) som en tillräcklig utmaning. Jag har funderat rätt mycket på det där med utmaningar. När jag slutade nian och var orolig över hur det skulle vara att börja gymnasiet och trodde att det skulle bli jättesvårt sa Åsa till mig att jag behövde utmaningen. Att jag hade haft det för lätt för mig. Det visade sig att gymnasiet inte blev något större problem, och därför känner jag nu att jag behöver söka mig vidare. Inte fastna där hemma. Jag ska läsa fristående kurser på SBCC och har inte bestämt än vilka jag ska välja. Det oroar mig lite hur det ska gå, om jag ska hitta några kurser som passar mig och hur jag ska klara dem. Men jag är ändå glad att jag åker, för alltid kommer jag att lära mig något. Jag måste stå på egna ben, måste tvätta, måste laga mat, måste ta ansvar. Hur jag lyckas kan bara tiden avgöra, men när jag kommer hem igen hoppas jag att jag har utvecklats, att jag är nöjd. Inte fastna, hela tiden gå vidare. Det är så man blir all you can be.

Just nu sitter jag på ett flygplan på väg över Atlanten och dricker te. Det blir inget kaffe idag, trots att jag har blivit så mogen att jag faktiskt dricker det nu för tiden;). Jag tror att jag sov två och en halv timme i natt och man kan inte precis säga att jag var mitt livs igår kväll... Det var inte lätt att lämna. Nu har jag dock kommit så långt att jag nog faktiskt reser till och inte ifrån något. Klart att jag kommer att sakna. Klart det kommer att kännas konstigt. Fast fyra och en halv månad kommer att gå så fort, och förhoppningsvis behöver jag inte känna mig ensam på vägen. Då kanske det till och med kommer att gå för fort.

Det har framlagts vissa önskemål om att jag ska starta en blogg. Jag vet inte jag, om det verkligen kommer att fungera. Är inte säker på att jag ska publicera det här, men troligtvis gör jag det så att ni blir lite glada;) Jag har visserligen funderat otaliga gånger på att starta en blogg, men jag tror inte att jag kommer att vara tillräckligt disciplinerad för att uppdatera den. Nu har jag ju bara inget bättre för mig, och det är skönt att skriva av sig lite. Måste ju komma ihåg hur jag tänker idag när jag kommer hem igen. Jag kanske skriver en lite mer hemlig version av den här texten också som ni inte får se (haha!), bara för att minnas. Hur som helst, meningen med att ni ville att jag skulle ha en blogg är kanske att ni vill veta hur jag har det, så slutligen kan jag väl säga att jag har det bra. Som vanligt Lotta, så kan jag inte "keep it short" men nu kan ni ju enkelt hoppa över det ni inte vill höra/läsa :p Jag och min kära resepartner Maria har först vinkat hejdå till familjen, snyft, sedan flugit till Amsterdam, stått och köat i en halv evighet och sedan boardat detta plan. Sett lite på film på en viss användbar present, jag har sovit ett litet tag eftersom jag inte vill se ut som ett monster när jag kommer fram, och ätit såklart! Än har jag minsann inte tappat aptiten. And that's all I have to say about that! (Citat-meister Katarina:D)

Tschüss!